- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
245

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 3) Dop, faddrar, kyrkotagning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

baptist, låter döpa sitt barn, svarade mansfaddern, att då han i går
tillfrågat honom (fadern), om han icke skulle låta döpa barnet, fadern
svarade: "Ja, om du vill hava besväret därmed, men det säger jag, att
barnet genom dopet varken blir bättre eller sämre."

Icke sällan förekommo fall av rent tvångsförfarande. Många präster
ansågo sig i följd av kyrkolagens bestämmelse vara förpliktade att, om
så behövdes, med anlitande av polismyndighet befordra barn till dopet.

Ett märkligt vittnesbörd om en prästs inställning till tvångsdopen
föreligger i Frederik Barfods reseskildring: "En Rejse i Dalarne." Vid
dennes besök i Stora Skedvi prostgård i början av 1860-talet hade
församlingens kyrkoherde doktor Gustaf Törnstrand berättat för den danske
gästen, till vilken uppfattning han kommit i denna ömtåliga fråga. Till
en början hade han ansett sig böra efter lagens bud döpa baptisternas
barn. Baptisterna ville naturligtvis icke ha barnen döpta, men de hade
icke heller satt sig till motvärn. De hade lugnt funnit sig i, att man tvang
dem in under den borgerliga lagen och utförde en handling, som för dem
var likgiltig, emedan de varken sågo en döpare i prästen eller ett dop i
hans handling. Men då Törnstrand hade döpt det tredje barnet, blev han
ense med sig själv om, att han icke skulle göra det mera. Det hade alltid
kostat honom en kamp, då han med sina dopvittnen skulle träda in i
baptisthemmen och utföra den heliga handlingen, som de, som saken
närmast angick, föraktade. Nu gick det upp för honom, att detta
tvångsdop, rätt betraktat, var varken mer eller mindre än ett vanhelgande av
dopet.161

Så småningom slog denna, som vi tycka, självklara uppfattning
allmänt igenom. En tidigare vunnen klarhet skulle ha mildrat stridens
bitterhet.

Av ämbetsberättelserna framgår, att icke få av de odöpta barnen senare
blevo döpta i samband med konfirmationen.

Dopvägran förekom även av andra skäl än baptistisk åskådning. En
soldat i Västerfärnebo förklarade: "Jag tror icke på kristendomen och
anser därför onödigt att låta döpa barnet." Anmärkningsvärt ofta
under-läto ogifta mödrar att befordra sina barn till dopet. "Oäkta" och "odöpt"
är en icke sällan förekommande sammanställning. De ogifta mödrarnas
läge och samhällets inställning till dem predisponerade dem till
ohörsamhet mot den kyrkliga ordningen.

Vid prästmötet 1886 uppskattades antalet odöpta barn i stiftet till
omkring 1.500, vilket biskop Gottfrid Billing betecknade som "en i
sanning sorglig begynnelse till en hednisk befolkning i vårt land".162

245

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free