Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 3) Dop, faddrar, kyrkotagning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som alltmera bortlades under 1880- och 1890-talen. De s. k.
ståndspersonerna gingo härvid i spetsen. Även ensamma mödrar i svåra sociala
förhållanden uraktläto tidigt att följa sedens bud. Raseringen började i
städerna och fortskred till landsbygden. Vad orsakerna angår, ha vi först
och främst att räkna med en allmän oppositionslust mot fäderneärvda
former under det radikala åttiotalet. Till kyrkotagningens försvinnande ha
även andra omständigheter bidragit. Den under 1800-talet allt mera
framträdande tendensen att förlägga kyrkotagningen till prästgården eller
hemmet berövade seden, som förut framhållits, en stor del av dess
meningsfyllda innehåll och påskyndade utvecklingen. En förbättrad hälsovård
medförde, att en nedkomst blev en mycket mindre riskfylld sak än förr, vilket
gjorde att behovet av särskild gudstjänstakt hos många försvagades. Men
framför allt var det de i folkmedvetandet till akten knutna
föreställningarna om, att kvinnan behövde renas efter barnafödseln, som vållade,
att kyrkotagningen av många, särskilt i kvinnovärlden, betraktades med
kritiska blickar. Det hjälpte icke, att biskopar och präster gåvo handlingen
en klar evangelisk tolkning som en tacksägelse- och välsignelseakt. Seden
vissnade ned. ’’Bruket av kyrkotagning har i det närmaste upphört",
heter det från Romfartuna 1906. Sekelskiftet är även här ett gränsmärke.
Väl har kyrkotagningen dröjt kvar i flera församlingar även ett stycke
in på 1900-talet, men i stort sett är den nu sedan länge avlagd. Då den
ibland levat upp på nytt i någon församling, har detta berott på, att
någon präst särskilt ivrat för saken. Anmärkningsvärt är, att seden tidigt
bortlades i några församlingar i Övre Dalarna.
Men krisen gjorde ej halt vid de nu nämnda bruken. Den trängde
hotande fram mot dopet såsom folksed. En tid såg det ganska farligt
ut. År 1892 hade de odöptas antal i stiftet stigit till 3.500. Därjämte
funnos ej långt ifrån 500 barn, som blivit döpta av andra än svenska
kyrkans präster. Vid prästmötet 1900 hade de odöptas antal ytterligare
ökat till 5.100. Under de åtta åren sedan 1892 hade 1.600 barn förblivit
odöpta. Samtidigt hade antalet av dem, som blivit döpta av andra än
präster i svenska kyrkan, stigit till 640.
Vid nästa prästmöte 1906 är tonen ljusare. Biskop Lövgren framhöll
i ämbetsberättelsen, att det har sagts om vårt svenska folk, att om det
ock i andliga ting ofta visar sig likgiltigt, det dock icke vill bliva avkristnat.
Och han fortsatte: "Ett vittnesbörd bland andra härom är, att föräldrarne
ännu allmänt föra sina barn till det heliga dopet. I regel är det blott
föräldrar av baptistiska åsikter, som härifrån utgöra undantag. Någon
gång har det dock hänt, att socialistiska föräldrar förmenat sina barn
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
