Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 5) Konfirmationsundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade över 15 %. Om förhållandena 1937 säges i ämbetsberättelsen: "I
två av stiftets församlingar utgjorde de (okonfirmerade) mer än 20
procent av hela befolkningen — även de minderåriga medräknade — i
ganska många mer än 15 %."182 År 1943 utgjorde, som i tabellen angivits,
procentsiffran för hela stiftet 11,i. Redan vid prästmötet 1931 framträdde
konfirmationen "såsom den från kyrklig synpunkt mörkaste punkten".
Var antalet odöpta över 18 år i stiftet år 1943 10.502, utgjorde antalet
okonfirmerade över 18 år 51.105, eller nära 5 gånger flera.
Konfirmationen har alltså mycket mera kännbart berörts av krisen än dopet. Under
perioden 1937—1942 deltog 72,3 % av de konfirmationsberättigade i
undervisningen (75,5 °/o i Västmanland och 70 °/o i Dalarna). Av
kontrakten företedde Nora och Stora Tuna den lägsta konfirmationsfrekvensen,
respektive 59,7 och 59,4 °/o. Bottenrekordet hade, som ämbetsberättelsen
framhåller, Bingsjö-Dådran med 10 Enligt uppgift i biskop Cullbergs
herdabrev 1948 konfirmerades läsåret 1945—1946 4.043 barn inom stiftet,
därav 1.842 gossar och 2.201 flickor. 1.540 barn synas under samma tid
icke ha genomgått kyrkans konfirmationsundervisning. 269 barn döptes i
samband med konfirmationen.183
Medan man angående vissa andra kyrkliga sedvänjor har anledning att
förmoda, att den djupaste vågdalen är passerad, har man inför
konfirmationen en känsla av, att vi just nu stå inför den svåraste
påfrestningen. Likgiltighet, kristendomsfientlighet och frikyrklighet angivas ofta
som orsaker till uteblivande. Svårigheterna att ändamålsenligt ordna
undervisningen med hänsyn till det sjunde skolåret ha även verkat i
ogynnsam riktning. I stora församlingar ha de långa avstånden försvårat
deltagandet. Även de ungas förvärvsarbete kan utgöra ett hinder.
Men krisen har även yttrat sig på ett annat sätt, i en ökad svårighet för
konfirmanderna att tillägna sig undervisningen, i en minskad mottaglighet
för vad denna vill ge. Man kan på många håll tala om ett de ungas
främlingskap inför kristendom och kyrka. De ha svårt att förstå, att det är
något, som angår dem. Det hela blir lätt en episod, som icke får någon
fortsättning. Därom vittnar icke minst det välkända förhållandet, att de
flesta av dem, som konfirmerats, icke synas återvända till nattvarden.
Denna tendens, som visade sig redan på 1890-talet, ja ännu tidigare,
har allt mera framträtt. Den första nattvarden blir oftast, till synes, den
sista. Vetskapen därom kastar ett drag av vemod över de eljest ljusa
högtidsdagarna. Från många håll klagas över konfirmandernas klena
kyrkogång. De synas ofta ha svårt att tillgodogöra sig en högmässa. Av
biskop Cullbergs förut berörda undersökning läsåret 1945—1946 fram-
259’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
