- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
260

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - II. Krisens förlopp - 5) Konfirmationsundervisning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

går, att gudstjänstdeltagandet var gott i 74 grupper eller 33 %,
medelmåttigt i 97 grupper eller 43 dåligt i 49 grupper eller 22 % och intet
i 4 grupper eller 2 %.1Si

Ytterst har allt detta sin grund i det allmänna tidsläget, icke minst i
hemmens avlägsnande från kristen tro och tradition. Förr hade
konfirmationsundervisningen ett starkt stöd i hemmen. Föräldrarna sörjde för
att barnen fingo tillfälle "att gå och läsa". Även i de hem, där det icke
fanns så mycket av personlig fromhet, hade man vördnad och respekt
för andliga ting. Ofta följde man undervisningen med intresse. En präst
i Västerås stift kan aldrig glömma, hur hans gamla mormor strax före
konfirmationen såg på honom och sade: "Du tar väl det här på allvar."
Pojken kände sig generad och svarade spotskt, som pojkar för sed hava.
Men sedan har han mer än en gång varit tacksam för den gamlas ord.

Nutidens konfirmander måste ofta undvara denna hjälp. Föräldrarna
fråga kanske icke efter om barnen "gå och läsa" eller icke. Och även
om barnen få deltaga i undervisningen, ha de icke det stöd hemifrån som
de behövde.

Under sådana förhållanden är det icke ägnat att förvåna, att resultatet
av undervisningen icke alltid blir vad det borde vara. Man brukar säga,
att man har kunskap om en sak, som man kan sätta i samband med
annat. För konfirmander från en avkristnad miljö är det ingalunda lätt
att sätta det de få lära sig i konfirmationsundervisningen i samband med
deras dagliga liv. Därför glömma de även så fort, vad de inhämtat. Blott
den kunskap stannar kvar, som fungerar, som får en uppgift att fylla
i livet.

Äro krissymptomen alltså starkt framträdande, så saknas dock
ingalunda hoppfulla tecken. Alltjämt äro konfirmationen och framför allt den
första nattvardsgången stora högtidsdagar. Blir lästiden icke sällan en
prövning för konfirmationsläraren, så får han ofta anledning att glädja
sig över de avslutande högtiderna, även om de icke känslomässigt gripa de
unga så starkt som förr. På flera håll följa, som vi sett, konfirmandernas
föräldrar och anhöriga i stigande utsträckning barnen till nattvarden.
Och vad som är ännu märkligare: de unga ha på många platser börjat
återvända till gudstjänst och nattvard. Ännu alltjämt gälla Fredrik
Fåhraeus’ ord om konfirmationen i ämbetsberättelsen från Västerås 1931:
"Ehuru det för många tyvärr blir en tom ceremoni, som man av
sedvänja eller någon yttre orsak underkastar sig, kan man ej sällan se, att
beredelsetiden och högtiden betyda mycket både för de unga och äldre."

260’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free