Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Krisen - III. Krisens allmänna verkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAP. III
KRISENS
ALLMÄNNA VERKNINGAR
I det föregående har talats om den gamla kyrkosedens betydelse för
skilda livsområden. Man kunde förmoda, att även upplösningen inom
kyrkolivet skulle sträcka sina verkningar vida omkring. Så blev även
förhållandet.
I socialt avseende innebar den kyrkliga krisen ökad splittring i hem
och samhälle. Ur gemenskapens synpunkt förlorade hemlivet mycket,
nälden gamla husandakten bortföll. Denna skapade många gånger en levande
gemenskap mellan familjens medlemmar. Då dessa samlingsstunder
försvunno, gledo föräldrar och barn mer än förr isär. Föräldramyndigheten
avtog. Barnen började gå sina egna vägar. Tjänarna, som förut
räknades till familjen, fingo mångenstädes en sämre ställning. Klyftan
vidgades. Tidigare hade alla flickor och ynglingar kallats pigor och drängar.
Nu förbehöllos dessa namn åt tjänstefolket. I ämbetsberättelsen till 1892
års prästmöte riktade biskop Billing uppmärksamheten på den fara, som
hotade därav, "att förhållandet mellan husbönder och tjänare synes bliva
allt lösare. Sällan ser man något av den patriarkaliska innerligheten;
bandet, som knyter samman husbönder och tjänare, tyckes alltmera bliva
ett blott ekonomiskt och juridiskt."194
Säkerligen var icke heller äldre tiders hemliv i allo idealiskt. Men
samtidigt, som vi glädja oss åt alla framsteg och den mera fria och öppna
anda, som nu råder, skadar det icke, att vi besinna, vad vi förlorat.
Mycket av den trygghet, som låg i den gamla seden, försvann, då denna
bröts ned. Det vilar något ödsligt och tomt över ett hem, där till och
med barnens aftonbön tystnat. Det var, som om något av välsignelsen
vek från hemmet, då de fromma sedvänjorna upphörde.
Och detsamma gäller om samhället i stort. Man kom längre ifrån
varandra, då man icke mera böjde knä vid samma nattvardsbord.
Gemenskapskänslan och livsvärmen avtog. Kyrkan stod över dagens
stridigheter. Hon representerade icke bara det gemensamma utan även en högre
269’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
