- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
287

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - I. Vanekristendom och kristna vanor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6. Slutligen har seden jämväl en förenande makt. Gäller detta om
all sed, så kan det i särskilt hög grad sägas om den kyrkliga sedvanan.
Medan i frikyrkorna gemensamma andliga erfarenheter blir det
sammanhållande bandet, så bygger gemenskapen i en folkkyrka på Ordets
makt. Men för att Ordet skall nå ut till människorna, behöver kyrkan
taga seden i sin tjänst. Sed och kyrka höra nära samman. Det är
karakteristiskt för den kyrkliga verksamheten, att den anknyter till den
förefintliga kristna seden och söker fördjupa och förinnerliga denna.3 I
barndopet finner det kyrkliga arbetet sin grund och sin motivering.
Människorna skola fostras att förverkliga den kallelse de fått i dopet. Icke
minst genom seden skapar kyrkan "en gemenskap omkring Ordet, dopets
bad och nattvardsbordet" (Sv. ps. 171 : 1).

Varje erinran om den kristliga sedens vikt mötes ofta av den
invändningen, att det härvid är fråga allenast om yttre ting. I vår evangeliska
kyrka ha vi en viss benägenhet att så betona hjärtelaget, att vi ringakta
de uttryck detta skall taga. Vi tänka: Man kan vara en god kristen utan
all yttre observans. Sinnelaget är det avgörande. Det ovan sagda har velat
vara en erinran om, att det inre icke kan undvara det yttre. Kristendom
är icke endast hjärtats bön. Kristendom är även ord, åthävor, bekännelse,
gemenskap. Det är ingalunda likgiltigt, huru vi förhålla oss till dessa
ting. Vår ställning till gudstjänstlivet är intet adiaforon. Gud har bundit
icke sig själv — men oss vid Ordet i sin församling. I botten av den
kristna seden ligger även mera av enkel, oreflekterad kristendom än
många tror.

I det ovan anförda har den kyrkliga seden framför allt betraktats ur
den enskildes synpunkt. Behöver det sägas, att den är lika oumbärlig
ur kyrkans och folkets synpunkt? Ett kyrkosamfund kan i längden icke
existera utan en gemenskap omkring Ordet och sakramenten. Ordets och
nådemedlens bruk är en livsfråga för kyrkan. Och folket, ja, även folket
lever i större utsträckning än man tror på den kristna traditionen. "Det
låg en djup folkhygienisk visdom i den gamla ordningen, att alla skulle
bevista mässan varje morgon," lyder ett uttalande av en läkare. Men
betydelsen sträcker sig djupare. Om de kyrkliga sedvänjorna gälla Viktor
Rydbergs ord om dogmerna: De "äro de bräckliga käril, varur de (—
"den allra största delen av människosläktets mest bildade folk") dricka
livsens dryck — tron på tillvaron av något översinnligt". Man kunde
även säga, att de äro de andliga behållare, som ett folk icke kan undvara,
om det icke skall förtvina av törst.

287’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free