Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - II. Den kyrkliga sedens förnyelse - 1. Vägar man gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synas", heter det, "som om kyrkan behövde någon nyordnad form för
att mera än hittills göra sig till godo alla i församlingarna
förhandenvarande krafter. Innehavarna av nådemedelsämbetet torde hittills alltför
mycket ha varit de enda aktiva arbetarena i församlingstjänst." Varje
nybildning måste dock, om den skulle bliva till välsignelse, respektera
nådemedelsämbetet. Det föreföll biskopen, som om tiden saknade kyrklig
organisationsförmåga. "Med knapp nöd förmår den bevara gamla, goda
ordningar; ännu mindre förmår den bereda nya, hållbara flaskor för
det nya vin, som frampressas ur det i våra dagar starkt jäsande
folklivet."11 De sista orden gällde främst kyrkans förhållande till folkskolan,
men de kunna givas en vidare syftning. Så småningom skapades de nya
läglarna. Under 1800-talet hann man dock knappast längre än till
syföreningar. I dessa arbetskretsar fick det av väckelsen framkallade nya
aktivitets- och gemenskapsbehovet en första utlösning. Ett annat uttryck för
detta behov voro de vid sekelskiftet begynnande församlingsaftnarna.
Hedemora synes på detta område ha gått i spetsen under ledning av
hovpredikanten Örtenblad. Denne har själv i 1906 års Julbok för Västerås
stift lämnat intressanta meddelanden om denna verksamhet, som tog sin
början 1904. Det betygades, att dessa aftnar hade "med stort intresse
och livlig uppmuntran" mottagits av församlingen. Härmed var en form
funnen, som kom att betyda mycket för den framväxande
församlingsrörelsen. Gudstjänstdeltagandet blev icke längre den enda formen för
församlingsgemenskap.
Ungefär samtidigt började även andra arbetsformer framträda. År
1906 voro barngudstjänster som regelmässig institution anordnade i
Västerås, Köping, Falun och Sala, där sådana gudstjänster höllos en gång i
månaden under skolterminerna samt i Ludvika, där de ägde rum var
tredje vecka. Tillfälligtvis förekommo de i de flesta församlingar. Mindre
barngudstjänster eller kyrkliga söndagsskolor voro upprättade på ett fåtal
platser.12 Gunnar Ekströms föredrag inför det samlade prästmötet 1906:
"Är tiden inne för den svenska kyrkan att på sitt program upptaga
söndagsskolverksamhet?" riktade den allmänna uppmärksamheten på
denna angelägenhet. Inledningsvis sade sig föredragshållaren förut ha
uppträtt mot tanken, att präster skulle börja söndagsskolverksamhet. Vad
som kommit honom att nu förorda sådan verksamhet synes ha varit, dels
den kännedom om kyrkliga söndagsskolor, som en studieresa till England
givit honom, dels känslan av att söndagsskolor "bliva nödvändigare, i
samma mån som föräldrarna upphöra att taga barnen med sig till kyrkan
eller själva upphöra att gå dit". Principiellt motiverades söndagsskolor av
291’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
