Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - II. Den kyrkliga sedens förnyelse - 1. Vägar man gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anledning att sörja över många avfällingar, men månne någonsin funnits
inom henne mera verklig fromhet än nu, flera medvetet och personligt
troende?"17 Vad som behövdes, var kyrklig fostran, och biskopen deltog
själv med iver i detta fostringsarbete. Han ägde även alldeles särskilda
förutsättningar för ett dylikt värv. I sin person förenade han, som bl. a.
Ernst Newman framhållit, lundensisk högkyrklighet med starka inslag
från såväl schartauanskt som nyevangeliskt håll. Härigenom blev Billing
"det samlande namnet, symbolen för en fromhet och en kyrklighet, som
i sig upptagit något av det bästa från både hög- och lågkyrkligt håll".13
Särskilt inriktade han sina strävanden på att hos prästerskapet ingjuta
en kyrklig anda. Redan i sitt herdabrev 1884 framhöll han med styrka,
att "den hejdlösa indvidualismen" icke är "ett äkta barn av den lutherska
reformationen". Vid prästmötet 1886 betonade han, att tidsläget av
prästerskapet främst av allt krävde personlig fromhet och fast kyrklighet. Man
lystrade, när det sades, "att det vi behöva är ett prästerskap, som är ej
blott fromt utan även kyrkligt och ej blott kyrkligt utan även fromt,
ett prästerskap med rättfärdighetens vapen till höger och till vänster".19
Axel Ihrmark har för författaren omvittnat, huru biskop Billings
uttalanden vid prästmöten och andra tillfällen sammansvetsade prästerna och
skänkte ny frimodighet. Klyftan mellan hög- och lågkyrkliga präster
började överbyggas. Vid prästmötet 1892 kunde biskopen betyga: "Präster
tvista ej nu så mycket inbördes, som de gjort under den närmast
föregående tiden, erfarenheter av allehanda slag hava alltmera samlat dem
kring vår lutherska bekännelse och vår gamla kyrkoordning."20 Men
verkningarna av denna kyrkliga fostran sträckte sig även till kyrkfolket.
Billings stora föredrag om separatismen vid prästmötet 1886 väckte utan
tvivel blandade känslor. Många ansågo, icke utan skäl, att hans omdömen
om de frikyrkliga voro onödigt skarpa och ägnade att skärpa
motsättningarna. Men på kyrkligt håll verkade stiftschefens ord klargörande och
samlande. Detsamma kan i viss mån sägas om biskop Billings mycket
omtalade predikan i Västerås domkyrka "Huru går striden?", en
predikan, som länge gav eko. Motsättningarna skärptes, men linjerna klarnade.
Att biskop Billing själv aldrig nöjde sig med en blott utvärtes
kyrklighet, därom vittna i främsta rummet hans predikningar med deras djupt
evangeliska förkunnelse om synd och nåd. Den fasta kyrkligheten fick för
honom aldrig bli en ersättning för den personliga fromheten. Vid en
visi-tation i en kyrklig, men i andligt avseende ganska trög
Västmanlandsförsamling frågade visitator, berättas det: "Finns det några baptister i
församlingen?" Svar: "Nej." "Några metodister?" "Nej." "Några andra
294’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
