- Project Runeberg -  Den kyrkliga seden, med särskild hänsyn till Västerås stift /
310

(1949) [MARC] Author: Ernst Enochsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - II. Den kyrkliga sedens förnyelse - 2. Vägar vi ha att gå - 2) Konkreta uppgifter - b) Kyrkans undervisning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— som har gått i arv från släkte till släkte. Många ha lagt märke till,
att en särskild stillhet kan sänka sig ned över en menighet, då det talas
om nådemedlens bruk på det rätta sättet. Den kristna traditionen har
en bundsförvant i varje människas innersta. Frapperande många erkänna,
att man borde läsa bibeln och gå i kyrkan, och att man ville göra det,
"om det bara bleve av". Här finnes verkligen mycket att anknyta till.
Många sekulariserade människor bära också på en hemlig oro över att
de kommit att stå utanför det kristna sammanhanget, en oro som kunnat
framkalla en dunkel hemlängtan.

En av mina vänner har berättat för mig, huru det kändes att fira jul i
Australien. Han och hans maka voro bosatta i en stor stad, som i mycket
bar prägel av nybyggarsamhälle. Där fanns folk från olika delar av
världen, folk av skilda raser och religioner, som alla hade det
gemensamt, att de saknade fasta traditioner och sedvänjor. Julgranen var
en okänd företeelse — av lättförklarliga skäl. Likaså vårt övriga ritual
för julfirandet. Inga kyrkklockor hördes under hela helgen — i staden
fanns icke en enda kyrkklocka. Julotta förekom icke. Många tycktes
icke veta, att det var jul. Den svenske prästen och hans maka gingo
omkring med en underlig känsla av främlingsskap, och när de på
julaftonen sutto med barnen omkring en julgran av papper, gingo deras
tankar till ett fjärran land "långt upp i högan Nord", där man verkligen
kunde fira jul. Aldrig hade de som nu förstått, vad vi här hemma ha i
vårt julfirande. Det var som om de upptäckt julen på allvar först,
när de firade den i ett främmande land. Och det som grep dem mest
under hemresan var, när de för första gången på fem år hörde
kyrkklockornas klang tona ut över havet från Kanarieöàrnas kust. Då kände
de, att de voro på väg hem. Man behöver icke resa till ett fjärran
land för att förnimma något av denna svidande tomhetskänsla. I samma
mån den kyrkliga seden vittrar ned, blir den inre tomheten allt starkare
förnummen även i vårt gamla kristna land. I denna tomhetskänsla finner
arbetet på den kristna sedens förnyelse ett fäste. Det kan många gånger
vara en tacksam uppgift att påvisa, huru seden "vill moderligt omgiva
människan och förmedla hemkänsla och trygghet" (Schauer).

Men upplysningsarbetet måste även taga hänsyn till de faktorer, som
kunna avhålla människor från att iakttaga seden. Då det gäller den
allmänna inställningen till de kyrkliga formerna har det icke saknat
betydelse, att allt som haft med sed att göra ofta fått en misstänkt klang.
Gent emot detta kan det vara nyttigt att framhålla, att vi i vårt handlande
icke kunna bygga bara på vad som nu är, utan även måste utgå från

310’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:23:59 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kyrksed/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free