Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Uppgiften - II. Den kyrkliga sedens förnyelse - 2. Vägar vi ha att gå - 2) Konkreta uppgifter - b) Kyrkans undervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
angår den enskilde. Känslan, om man får något eller icke i kyrkan,
blir det allena avgörande. Att det är fråga om en församlingsgudstjänst,
synes vara bortglömt. Men först mot denna bakgrund blir det fullt
klart, att kyrkogång har med ansvar och plikt att göra. Det är icke min
ensak, hur jag ställer mig till gudstjänsten. Församlingen har rätt att
ställa krav på mig. Genom att undandraga mig församlingsgemenskapen,
berövar jag församlingen något, som hon har rätt att få. Här gälla
orden: "den som icke församlar med mig, han förskingrar". Vi gå
i gudstjänsten icke bara för att få utan även för att giva. Genom
vår närvaro, vårt exempel och ännu mera genom ett andaktsfullt
deltagande i vad som förehaves bidraga vi till församlingens uppbyggelse.
Icke blott predikan utan även sången, bönerna, kollekten påkalla vår
aktivitet. Orsaken till att gudstjänsterna ofta gå oss spårlöst förbi, är
att vi icke släppa till oss själva. "Det stora felet med vårt
gudstjänst-firande är, att vi äro alldeles för overksamma — och därför få vi ofta
så litet av gudstjänsten", skriver John Gullberg. "Vi sitta som
träbeläten i bänkarna, och så rinner det som sker i gudstjänsten bort från
oss."33 På denna punkt är det särskilt angeläget, att en ändring i
uppfattningen kommer till stånd.
Men denna tankegång kan sättas in i ett vidare sammanhang. Det
talas i våra dagar ofta och med rätta om den kulturplikt, som ålägger
oss att söka bevara de hotade kulturvärdena. Med samma rätt kunna vi
tala om den "kristendomsplikt", som vi alla hava gentemot vår kristna
odling. I en tid, då det kristna arvet hotar att förspillas, är det av
särskild vikt, att ingen undandrager sig sitt ansvar. Mer än någonsin
är nu "kyrkbänken en plats i främsta frontlinjen".
Vid prästmötet i Skara 1947 inskärpte biskop Ljunggren med
eftertryck denna synpunkt. "Vi måste tala till människorna om den plikt,
som i denna avfallets tid påvilar varje redbar själ att vara med och
bygga upp vad som raserats, så att ej minst de unga åter kunna finna
vägen till de värden, som ensamma giva livet mening och innehåll."
"Många som föga förstå, när man talar om gudstjänstens rikedom och
skönhet, äro förvisso mera öppna för maningen till fördjupad
ansvarskänsla."34
Ytterst gäller frågan icke endast kyrkans framtid. I den förut citerade
uppsatsen: "En hälsning till församlingarna" erinrade Einar Billing om
ett ord av en gammal grek om de eleusinska mysterierna: "det är de
som hålla himmel och jord samman". Och han fortsätter: "Likasom
hos den enskilda människan, så ungefär föreställer jag mig, att han
312’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
