Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrinten. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast tjäna till att ytterligare förvirra vandraren.
Clair-obscuren blir alltför obscur. Portgångar och
prång tömma sitt mörker i gränderna. Sitt
mörker och sina skuggor. Ibland kan man få det
intrycket att mörkret är ett svart vatten, gränden en
undangömd venetiansk kanal, skuggorna långsamt
kringdrivande spillror.
Men det finns ju också ljuspunkter i mörkret.
Det finns här och var små bodar som bakom matt
upplysta rutor framvisa sina rariteter. De där
rutorna locka skuggorna till sig, belysa dem,
värma dem, förmå dem att tala, gestikulera,
småle, nästan som människor. Framför allt då de
små skuggorna, barnskuggorna, skuggbarnen.
Likaså finns det ju härbärgen som bestå sig med
ett och annat upplyst fönster. Hotel Polen till
exempel har över sin namnskylt två rätt starka
lyktor. Antagligen är det goda näringsstället stolt
över sitt stolta namn – som dock något elakt
klåfinger med ett par kritstreck förvandlat till det
mindre vackert klingande: Pölen!
Vågar man sig nu in i den kolmörka
portgången och stiger några trappsteg ned och öppnar
dörren, vars ruta bär inskriften Café Polen,
kommer man in i ett ej särdeles stort rum av solid
konstruktion. Taket är ett korsvalv. Väggarna kala
och smutsiga. Få bord, få stolar. Det är
tydligen icke något särdeles frekventerat ställe.
Vid den ena väggens mitt sitter allena fru
Grossman, känd i labyrinten som – nåja, som fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
