Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrinten. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grossman. Hon är icke ställets värdinna, men
tydligen en stamkund, ty kyparen eller krögaren eller
drängen eller vad nu den bedrövliga skepnaden kan
vara bemöter henne med en viss förtrolig aktning.
Vad påminner hon om, fru Grossman? Sannerligen,
där hon nu sitter ensam vid den kala,
valvbågformiga väggen och med en gaslåga över sitt huvud,
liknar hon nästan en madonna, målad av någon
naiv konstnär, en madonna med starkt skära
kinder, starkt röda läppar, starkt svärtade ögonbryn,
och fransar, starkt glänsande ögon, en madonna av
nästan bysantinsk stelhet i ansiktet, i kroppens
hållning, i leendet, det oförgängliga, aldrig
skiftande leendet. Några barn håller hon icke i famn,
men väl en stor katt.
Labyrintens madonna och kyparen, hennes
värdige präst, vars tjänster hon tar emot utan att
ägna dem någon uppmärksamhet. Hennes
juvelbesatta händer, som oavlåtligt och långsamt smeka
katten, samt de spelande ögonen är det enda
rörliga i bilden. Blicken söker, suger, smeker.
Den har för närvarande icke mycket att söka
mellan de fyra kala väggarna. Förutom kyparen
och katten finns det blott ännu ett liv, en kvinna.
Hon sitter i en vrå av rummet, lika orörlig som
madonnan, ännu orörligare. Hon har ingenting av
madonnans prakt eller av hennes värdiga, nästan
ämbetsmässiga stelhet. Hennes kropp är upplöst i
slapp och hopplös trötthet. Man kan så gott förstå
att hon hör till dem som gått vilse i labyrinten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
