Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrinten. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig förnimbar. Han känner en viss oro, denna oro,
som känsliga personer ofta erfara då någon osedd
betraktar dem. Han vrider sig, rycker på axlarna,
ännu halvt omedveten om sin oro. Så ser han sig
plötsligt omkring. Han skuggar med handen för att
kunna se bort mot fönstret. Så reser han sig, står
några sekunder obeslutsam, går till fönstret.
Det är mitt i en givning: hans medspelare ha
ingen orsak att lägga märke till hans frånvaro
eller till honom själv, där han står halvt
framåtböjd och stirrar ut på gatan. Likväl blir han
stående rätt länge och fullständigt orörlig. Vad han
ser fascinerar honom, suggererar en stämning av
plötslig skräck. Han urskiljer ej stort mer än ett
uppåtvänt flickansikte, ungt, vackert, men blekt
förgrämt och livlöst. Skenet från en båglampa ger
huden en blåaktig teint I detta döda ansikte leva
endast ögonen, stora, vidöppna, drömskådande,
brinnande av en sista ångest, även den nära att
slockna. Det är den syn som binder honom.
Och hon där ute? Hon ser väl endast en ung
man, en förunderligt lycklig och ljusomströmmad
ung man som betraktar henne med skräck och
kanske medlidande. En ung man som kanske några
ögonblick känner ett deltagande för hennes varelse
av helt annat slag än det fru labyrintens madonna
bjöd henne. Och plötsligt småler hon. Småler
därför att han är vacker, småler därför att han kanske
är god, småler därför att det glittrar och blänker
för hennes ögon eller därför att det dock till sist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
