Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrinten. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faller sig naturligt för en ung flicka att småle mot
en ung man.
Småler och rör läpparna i en viskning.
Men leendet endast förstärker det hemska i
synen. Och vad kan viskningen vara annat än
hånfull eller smutsig. Den unge mannen rätar på sig,
stryker med handen över pannan, rynkar
ögonbrynen. Han fattar i gardinen och drar den hastigt
för fönstret. Står några ögonblick eftertänksam,
ropar och räcker åt den inträdande betjänten eller
uppassaren (som i sitt slag är om möjligt än mera
korrekt än sina herrar) ett mynt åt tiggerskan
där ute.
Varmed allan rättfärdighet är uppfylld. Ty
tiggerskor och mynt är onekligen den enda
tänkbara kombinationen.
Kanske dock icke alltid.
Fönstret har slocknat, tiggerskan står kvar,
alltför slö att fatta hur ett så vackert, lysande fönster
kunnat så hastigt slockna. Nu kommer herr
betjänten, värdig och god som en allmoseutdelare
anstår. Han räcker henne myntet med en förklarande
åtbörd mot fönstret. Troligen säger han henne
också att hon bör visa sin tacksamhet genom att
fortast förfoga sig därifrån. Och hon lyder. Men
plötsligt stannar hon, vänder sig om. Båglampan
över hennes huvud belyser ett ansikte där ett sista
trots och en sista smärta, en sista stolthet och en,
sista vrede flammar upp. Tiggerskan kastar myntet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
