Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrinten. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låsvredet, måste sänka blicken, måste vända sig
bort.
Det är hennes leende som tvingar honom. Samma
leende som tvang honom att vända sig bort från
fönstret. Icke en levandes leende, utan leendet
hos den som oåterkalleligen dömts.
Och nu själv dömer.
Labyrintens mynning öppnar sig mot storstadens
flammande torg. Träder man in i den långa, raka,
trånga, tunnelliknande gränden, plågas man av ett
mörker som växer för varje steg. Och ovillkorligen
vänder man sig om mot tunnelns lysande mynning,
man gör det en gång, två gånger, tre gånger. Men
även det blir en plåga. Och man slår in på någon
av sidogränderna, de vinkelformiga, de s-formade,
de cirkelformade, de aldrig raka. Därifrån syns icke
längre storstadens ljus.
Men där finnas ju andra ljuspunkter, om än
matta. En sparsamt lysande lykta här och var, ett
grådaskigt sken från någon ruta. Café Polens
fönster till exempel är upplyst hela natten. Det har
ingen gardin, och man behöver inte sträcka sig på
tå för att se in i lokalen. Efter midnatt har den
sina bästa timmar, sin bästa publik. Fru Grossman
är alltjämt en madonna, målad av någon naiv
konstnär, etablissemangets prydnad. Och alltjämt
är hon lika stel och lika leende, och alltjämt håller
hon katten i famn, smekande honom med
juvelprydda fingrar. Men hon är nu omgiven av några
yngre och livligare, om ock obetydligare systrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
