Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrint II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fladdra amorinerna bort, ut i sidogångarnas
smeksamma skymning. Och där står nu den unge
mannen ensam i festens och ljusets centrum. Finns
det någonting mera ödsligt, melankoliskt,
beklämmande än ensamheten i en festlig, strålande sal?
Den kommer plötsligt, den skall plötsligt försvinna,
den varar minuter eller ögonblick – dock länge
nog för att ensamheten skall andas ut, fylla luften
med en nästan spöklik stämning av tomhet,
likgiltighet, leda.
Och där kommer emot honom ur mittelgångens
skymning en gestalt, som tycks framfödd,
framsprungen ur ögonblickets grå stämning. Mitt upp
i det skimrande feeriet blir dess tarvliga
verklighet overklig. Tiggerskan går fram till honom,
räcker ut handen med sin maskeradgest, som icke
är någon maskeradgest. Han dröjer ett ögonblick,
yrvaken, så griper han henne kring handlovarna,
drar henne intill sig, befriar henne från masken.
Återfunnen! Ögonblick av overklighet, av dröm!
Men feeriets gäckande verklighet sticker snart
fram, sticker fram ur gångarnas skymning i
grinande, gäckande masker med nyfiket glittrande
ögon. Från alla håll störtar maskeradens brokiga
virrvarr över dem, sveper in dem, drar dem med
sig i en begynnande ringdans –
Som plötsligt avstannar. Feeriets mekanism
rubbas –
En herre som i pompös värdighet och stelhet
kan förliknas vid själva fru Grossman har blandat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
