Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När hallonen mogna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
över tuvor och rötter, kullslagen, misshandlad,
strypt. Han sporrade hästen. Och vems var
skulden? Var det icke hans lättja eller iver eller
tanklöshet eller fördömda sentimentalitet som lämnat
den sinnessjuka i frihet? Hans fel, alltså, hans
skuld. Och i dubbel måtto. Ridspöt svepte genom
luften, det grova gruset knastrade, gnisslade,
kastades i smattrande svärmar av hästhovarna. Ja, i
dubbel måtto. Kanske –
Det svaga, vaga skuldmedvetande, som under
långa lyckliga, ljusa år förbleknat till någonting
nästan glömt, nästan overkligt, tätnade nu,
mörknade och växte till ett allt överskuggande moln.
Och han red, han red, han red. Han red icke
genom skogen, han red genom åren och så
hisnande snabbt att orsak och verkan, brott och
straff tycktes ligga sida vid sida. Ännu kände
han den på bar gärning ertappade ynglingens
skam, självförakt, ånger, ångest och i samma nu
såg han en grotesk och grym syn, som tycktes
bekräfta hans dom.
Han hade redan svängt in i Ulleryds björkallé,
då han hörde sitt namn ropas. I hallonhäckens
rödprickiga grönska glänste överstinnans vita
spetsmössa och vita axelschal. Det smala, magra men
flickaktigt finhylta ansiktet log mot honom halvt
försmädligt, och ett lyftat pekfinger, blodat av
hallonens saft, hotade skälmskt. Bakom henne stod
Ellen: ögonen uppspärrade, stirrande; läpparna
skilda av en stum fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
