Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna Bélar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helst. Han utbrast: Un Bélar ça? Mais par exemple.
Maintenant c’est assez – je m’en vais. Ända sen
korstågens tider hade herrarna Bélar varit vackra
som guds änglar eller kanske snarare som
demoner. Jacques-Aimé ansåg sig inte ha rätt att föra
ätten vidare på det här sättet. För resten hade
han redan upptäckt att Bälsta var tråkigt, hustrun
tråkigare och svärmodern tråkigast. Han försåg sig
med en riklig kassa och for – ingen vet vart.
Den fule bytingen döptes till Jacques-Aimé. Det
låg intet hån i namngivningen, blott kärlek. Den
vackre och alltjämt lika älskade rymlingens namn
skulle åtminstone omstråla den ratade kärlekspanten.
Hon var så dåraktigt förälskad, stackars
människa, att hon dog på kuppen. Det var i varje
fall mormors åsikt – hon dog av brustet hjärta,
den tokan. Hon gjorde henne förebråelser både
före och efter döden. Naturligtvis sörjde hon sin
dotter i dräkt, i vandel, i sinne. Likväl skulle man
kanske i sorgens tårtöcken kunnat spåra flammor
av fröjd. Hon var en mormor utan dotter.
Tyngande lott, kan tyckas, ansvarstung – många
tänker så och alla säger så. Fast det är nog lite
olika med det. För mormor Olofsson hade det
helt visst varit bittrare att dela väldet över barnen
med deras mor. Deras dåraktiga stackars mor!
Bäst som sker.
Man måste erkänna att hon ingalunda blev någon
kak-konfekt- och lekmormor. Än fanns det väl smek
i de knotiga händerna och skälmaktig lek i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
