Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När stygga barn leka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ivrigast skulle hjälpa henne. Men vissa hänsyn
höllo henne tillbaka. Ångesten bräckte även dem.
Hon ringde, han kom. Han försökte lugna henne,
han bad henne stanna hemma och vänta på
underrättelser. Så skyndade han bort. Stanna hemma!
Vänta på underrättelser! Lätt sagt, lätt sagt. Men
hon måste. Tom och tyst låg våningen, tyst och
tom. Ingen klocka ringde, ingen klocka ringde.
Hon vankade av och an, från fönster till fönster.
Tom och tyst låg gatan, ingen klocka ringde.
Timmarna gingo, ingen klocka ringde.
Plötsligt skrek hon till – hade sett något genom
fönstret – störtade åter snubblande nedför
trapporna. Vad hade hon sett? Ett stadsbud. I ena
handen höll han ett stort, stort paket, i den andra
en liten, liten pojke. Pojken var hennes och paketet
var pojkens. Stadsbudet åter hade tagits på gatan
av en herre. Vad hade han sagt? – Bara adressen.
– Hur såg han ut? – Å, kära frun – inte minns
man det se noga – på själva julafton. Sade och
gick. Alltså fick pysen berätta. Om han berättade?
Mamma fick veta allt. Hon fick veta att det finns
bakelser stora som bord och hästar som nicka och
vifta på svansen och stora speldosor som spela
själva och – men herrn! – Herrn! – Jaså, farbror.
Jo, han var så väldigt snäll så. Och hälsade
till mamma.
Sade och somnade. På stående fot. Den trevliga
julaftonen hade verkligen varit trevlig. Och även
det tar på krafterna. Hon bar in honom, klädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
