Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jaså, sergeanten har gjort det. Vad var
anledningen?
Sergeanten svarade, att han naturligtvis
oförbehållsamt skulle tillstå, vad han låtit komma sig
till last, men att han dock bad översten först
höra löjtnanten. Orsaken till hans begäran var
den, att han icke visste, huruvida Weedenheim
ämnade beskylla honom för stöld. I så fall,
tänkte han, måste jag finna ut något sätt att
skydda min hustru och min son. Jag kan icke
tillåta att de utsättas för en sådan skam.
Översten fann hans begäran underlig, men innan
han hunnit fatta något beslut, störtade
Weedenheim in i tältet och avlade i upphetsad ton sin
rapport. Kamraterna hade övertygat honom om att
hans spelförlust, räknad från den stund då
sergeanten lämnade honom sedelbunten, uppgått till
minst elva, kanske till tolvhundra kronor. Vart
den sista sedeln tagit vägen, var icke fullt klart,
men Weedenheim insåg dock att han, visserligen
mot sin vilja, gjort sergeanten orätt. Glömsk av
alla formaliteter fattade han Alruths händer och
bad honom med tårar i ögonen om förlåtelse.
Sergeanten kände sig högligen besvärad, och
översten klippte av med ett kort: Nog nu med prat!
Jag vill veta, om det fanns några vittnen vid
upptuktelsen?
Ordet upptuktelse kom löjtnanten att rygga
baklänges. Han spärrade upp sina blänkande, svarta
ögon och stirrade oavvänt på sergeanten. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
