Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergeant Alruth.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genast taga fatt på lymlarna, så att ni själv får
näpsa dem efter behag.
Och han gick. I förstugan upphanns han av
hustrun, som ville hindra honom. Han sköt henne
tämligen omilt åt sidan, brummade: Du pratar!
Förstår du inte att jag måste. Och skrattande
tillade han: Nu kan det vara nog med lämpor
och självbehärskning.
Då sade hon:
Jag står här i dörren och det första jag hör dig
ropa springer jag ut efter hjälp.
Han gick på tå med långa, glidande steg. Han
grubblade över, hur han bäst borde bära sig åt
för att obemärkt komma gärningsmännen in på
livet. Först då han hunnit ett stycke uppför backen,
rann Maries sista ord för honom och han
tvärstannade. Tanken att hustrun stod i dörren och
lyssnade, att hon kanske skulle låta locka sig ut
i mörkret, drog honom nästan som ett förnimbart
rep kring strupen. Han höll på att vända om.
Men besinnande att ett icke alltför bullersamt
handgemäng på gårdsplanen eller däromkring
näppeligen kunde höras från förvaltarboningen,
fortsatte han sin väg, då och då låtande blindlyktans
sken spela in mellan buskarna och träden. Och
småleende mumlade han för sig själv:
Så pass självbehärskning tör jag väl ha, att
jag inte ropar.
Strax därpå träffades han av ett hårt slag i
bakhuvudet. Han tumlade några steg framåt, sjönk på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
