Labyrinten / Hannes och knektarna (1931) Author: Hjalmar Bergman Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Hannes och knektarna.

Troligen kom Hennes eller Hannes Arnisius från något av Rikets sydligare landskap -- från vilket är väl nu omöjligt att utreda och torde ha varit svårt redan då. Arnisius höll tyst med börd och hemort och hade sannolikt skäl för sin tystnad. Gissningarna blevo därför mångahanda. Några menade, att han var en förlupen student som tröttnat på lärdomen eller som kanske rymt ur carcer. Han skrev latinsk och tysk stil utan svårighet, räknade förträffligt, talade tyska flytande och även något fransyska. Ibland slungade han ut några latinska glosor, dock endast för att förbluffa de goda borgarna, ty prästen påstod, att dessa glosor passade i samtalet som suckat och korinter i en svinho. Sin ålder uppgav han till några och trettio. Hans hud var ännu mjuk, håret rikt och svart, ögonen klara, läpparna röda. Framtänderna saknades, vilket hos en ung och sund man skvallrade om slagsmål.

Själv påstod eller snarare antydde han, att han varit sjöman och köpman, att han befarit haven, rest i främmande länder, samlat erfarenhet och även en del penningar. Det var nu hans avsikt att vinna burskap som borgare i staden för att låta

8

sin erfarenhet komma sig själv och sina medborgare till gagn. Han gifte sig med vågmästarens dotter och tog sysslan i arv. Han satte in penningar i åtskilliga företag och lovade att sätta in större summor i ännu flera. Efter svärfaderns död rev han huset och uppförde ett nytt som på sin tid var det största i staden näst borgmästarens. Allt gick honom väl i händer och hans lycka tycktes fullkomnad. Men han var icke nöjd. Han sade till sina vänner, att lika väl som han kavat sig upp från sjöman till aktad borgare så skulle han ock kava vidare, inköpa ett stort jordagods, göra Riket tjänster och vinna adelskap. Det förargade borgarna allra helst han lät dem tydligt förstå, att han sedermera icke skulle kännas vid dem utan söka sitt umgänge bland adelsmännen.

Likväl åtnjöt han ett visst och ganska stort anseende. Hans funderingar över allehanda industrier och näringar gingo alldeles över menige borgares fattningsförmåga. Han konstrade med mångahanda maskiner och på gaveln av sitt hus satte han upp ett par väderkvarnsvingar. Nu skulle, menade han, väder och vindar vara hans tjänare och uträtta grovsysslorna i hans hus. Men det bar sig icke bättre än att hela gaveln rämnade, till harm för honom själv och hans avundsmän till löje. Han var likväl genast färdig med nya konster, och hans anseende minskades icke.

Vid den tiden hände det, att konung Karl XI, som nyligen tillträtt regeringen, gjorde ett besök

9

i staden. Sedan han spisat frukost hos borgmästaren, frågade han om det bland borgarna fanns någon, som utmärkte sig för särskilda kunskaper. Med honom ville han samråda rörande ortens näringar. Borgmästaren tillkallade Arnisius. Kungen satt i högsätet och vågmästaren hälsade honom med knäböjning, vilket både förvånade och förargade det unga majestätet. Men sedan Arnisius givit sin gärd åt högheten, generade han sig inte det ringaste utan slog upp språklådan på vid gavel och lät projekt och funderingar flaxa hit och dit som en skock vilsna höns. Han påstod, att man icke längre borde röja skogen med eld och yxa, vilket var förkastligt, utan medelst väderkvarnsvingar och spanskt spel draga upp träden med rötterna som fältskärn drar upp tänder. Han talade vitt och brett om vindens stora makt, som driver fartygen på havet och kvarnarna på land och som även skulle ha drivit hustru Arnisii spinnrock om icke gaveln spruckit. Konungen gjorde väl invändningar men kom aldrig till ordet ty vågmästaren lät sig icke stoppas. Till sistone blev dock kungen, som om morgonen förtärt en mängd kålrötter, nödd att gå ut. Arnisius höll upp dörren, tackade för det nådiga samtalet och tillade att om majestätet även i andra hänseenden ville inhämta hans råd skulle det lända honom till ära och riket till gagn. Allt detta förargade den unge konungen övermåttan synnerligast som han i hastigheten icke kunde finna ett avspisande svar. Men när han

10

skulle stiga över den höga tröskeln råkade han släppa sitt väder och nu fann han sig och sade:

Där fick du svar på tal, vågmästare. Dina projekter tör inte väga mer än min fjärt.

Och kungen blev så nöjd med sin snarfyndighet att han lät tilldela Arnisius en silverdosa med kungligt namnchiffer och fem gulddukater. Arnisius tog härav anledning att prisa icke blott kungen utan framför allt sig själv som ernått ett så högt bevis på kunglig gunst. Från den dagen betraktade han sig som adelsmans vederlike. Av de fem dukaterna skänkte han tre till kyrkan och delade resten bland sina fattiga. Han hade en mängd fattiga, som dagligen gingo hungrande till hans dörr och mättade därifrån. Vid den tiden var han verkligen en stor kaxe, därtill god, gudfruktig och givmild.

Men all denna härlighet höll på att taga en snöplig ända, då fogden Nils Grape avfordrade honom hans räkenskaper. Vågmästaren svarade ganska lugnt att hans räkenskaper icke voro i ordning alldenstund han haft alltför mycket att sköta med sina maskiner och andra märkliga funderingar. Dessutom brast det honom ungefär tretusen daler om vilka han icke så noga visste, vart de tagit vägen. Fogden hotade med slottsvalvet. Det fann Arnisius bra löjligt. Han drog fogden vänskapligt i skägget och sade:

Akta sig lilla Grapen! Vet han inte, att jag är kungens vän och förtrogne?

11

Därom visste Grapen intet, men han fick väga silverdosan med namnchiffret i handen och fick dessutom höra att majestätet, så snart tillfälle gavs ärnade resa genom Bergslagen med Arnisius i följe. De skulle för kronans räkning utse och inköpa lämpliga bruk och egendomar, där Arnisius kunde pröva sitt snille. Fogden vissste icke rätt, vad han skulle tro. Arnisius hade verkligen under de gångna åren farit härs och tvärs genom Bergslagen, besett och bjudit på åtskilliga egendomar och haft en eller annan på hand utan att dock kunna besluta sig. Möjligen låg det någon sanning bak skrävlet varför fogden den gången avstod från att kasta Arnisius i valvet.

Men vågmästaren förstod fuller väl att silverdosan i längden icke kunde uppväga bristen i våg- och mätarekassan. Han måste tänka ut ett sätt att göra sig majestätet bevågen. Och då det just var hans starka sida att tänka och spekulera, hade han snart funnit sitt medel.

Skånska fälttåget hade nyss öppnats. Nu erbjöd vågmästaren Hannes Arnisius Konglig Majestät att för egna medel och med all flit och omsorg värva och uppsätta en liten fännika om tio rotar väl utrustade, duktiga och färdiga knektar. Härför skulle Kronan icke vidkännas några kostnader men väl efterskänka den skuld, vari Arnisius möjligen kunde häfta till Kronan samt befria honom från att svara inför fogden Nils Grape, den där varken till börd eller egenskaper vore hans jämlike.

12

Erbjudandet antogs och Arnisius vann därmed icke blott befrielse från en farlig skuld utan även en viss upphöjelse i det han hädanefter skulle svara endast inför konungens vicarius. Återstod att lega och utrusta knektarna. Kostnaden anslog han till fem- eller sextusen daler s.-m. Han sade till sin hustru:

Det harmar mig, hustru. Antingen bliva knektarna ihjälslagna eller ock tillfångatagna av fienden, ty så går det ju till i krig. Men i båda fallen blir det dansken som tar munderingen. Varför skall jag med svett och möda skaffa munderingar åt dansken? Hellre ville jag då för all framtid draga försorg om de knektar, som Gud nådeligen låter återvända från kriget.

Hustrun svarade:

Det är min tro, Arnisius, att du inte har medel varken till det ena eller det andra.

Arnisius funderade. Därpå sade han:

Sanningen att säga, hustru, saknar jag medel. Men jag kan väl skaffa, om jag får tid att bruka mitt snille. Har jag icke länge varit betänkt på att köpa ett stort jordagods eller två? Jag har sagt dig, hustru, att en adelsman måste besitta ett jordagods. Nu är tiden kommen. Har jag jord, så kan jag ock draga försorg om knektarna.

Hannes Arnisius for omkring i bygden, köpslog om gods och gårdar, träffade avtal, krävdes på handpenning och begärde uppskov till

13

Mickelsmässan, vilket ibland beviljades. Och ehuru han varken hade köpt jord ej heller kunde köpa någon, sades och troddes allmänt att han nu var herre över åtskilliga mantal. När det ryktet hunnit spridas och befästas började han sin värvning. Han vände sig icke till löst folk, som eljes sed var, utan till välkända drängar, om vilka han visste att de hade något på kistbotten, och till yngre hemmasöner, som tröttnat att tjäna utan lön. Till dem sade han, att skötseln av de stora jordarna vållade honom huvudbry och att han var i behov av ett par hundra goda landbönder. Därför erbjöd han envar, som utan lega ville taga värvning till hans fännika, att efter kriget bliva hans landbonde och skulle han sitta på torvan utan avrad i tjugu år. Fästepenningen för jorden finge väl kvittas mot städseln och anskaffandet av liveriet, men släpklädnaden kunde väl knekten själv bekosta, då Arnisius bjöd honom så goda villkor.

Jorden drog mäktigt och avtalet tycktes dem icke ovisst då en sådan karl som Hannes Arnisius skrivit sitt namn med prydliga slängar på papperet och därvid fästat sitt sigill. De lämnade honom därför sina sparpenningar och vad de eljes i en hast kunde hopskrapa. Och Arnisius återvände hem icke blott som välgörare och god patriot utan ock som en ganska förmögen man, den där kunde göra sig bred bland borgarna med inköp av allehanda varor. Härav hade Hannes sin stora förnöjelse. Men då hustrun föreslog att han skulle

14

avsätta någon del av penningarna till hemgift åt äldsta dottern, blev han så uppbragt att han för första gången under ett mer än tjuguårigt äktenskap pryglade sin kvinna. Och för att denna frestelsen icke vidare skulle ansätta vare sig henne eller honom, gjorde han strax så stora inköp för knektarnas räkning att sparpenningarna ströko med och han dessutom råkade i en icke obetydlig gäld.

Än värre blev det, när knektarna efter skördetiden började samlas i staden. Han inhyste dem i ladan bredvid mäskhuset, där det var gott om plats och där de icke hade långt efter dranken. Tre gånger om dagen måste hustru Arnisius och hennes pigor bära överfulla kittlar och korgar till ladan. Hennes visthus tömdes hastigt, snart låg endast råttlorten på lårbotten och flugsmutsen på hyllorna. Hon klagade sin nöd hos grannkvinnorna, fick någon hjälp och någon tröst men mera hån och försmädelse, ty nu såg man, hur högfärd slutade och högmod fick sitt straff.

Om allt detta bekymrade sig Hannes Arnisius föga eller intet. Han var själaglad över de ståtliga knektarna, vilkas utrustning dag för dag alltmer fullkomnades. Han förde dem ut på Blekängen, ställde upp dem i allehanda ordningar, okända för krigsvetenskapen och lät dem tåga av och an. Han ropade halt och marsch och vad annat han kunnat uppsnappa av dylika glosor, han brukade grova eder och svordomar som aldrig förr brukats där på trakten och som han uppgav sig hava inhämtat

15

under sina lärlingsår i utlandet. Han fäktade och skrek, kopparbrun i huvudet av ansträngning. Han miste sitt sköna hull men steg i sin egen aktning och även något i borgarnas, ty han lät dem förstå att konungen skulle anförtro honom ett högt befäl under kriget. Hans adelsbrev var nu utskrivet, påstod han, och han lät göra sig ett nytt sigill med hjälmbuske och bart huggande svärd och andra krigiska emblem. När han om aftonen återvände hem från ängen, gick trumslagaren framför honom och rörde pinnarna. Och varje morgon ville han väckas av trumman, vilket tillgick så, att trumslagaren ställde sig mitt i sovstugan och slog så att höns och ankor flydde upp under takstolarna, kvinnorna skreko och mäster själv kom utdansande ur sin lya, naken och yrvaken, hojtande av alla krafter och beredd att taga den lede fienden vid strupen. Det är att märka att trumslagaren förstod sig på trumman lika bra som Arnisius på krigskonsten, men det skall icke förnekas att han var flink i händerna och aldrig lat. Också älskade Arnisius sin trumslagare som en son och trumman älskade han ännu mer.

Men snart måste Arnisius skiljas från sina knektar. Två officerare från Närke-Värmlands regemente anlände för att överta truppen och nu fick vågmästaren röna mer tadel och otack än han väntat sig. Antalet knektar var på långt när icke det utlovade, liverier saknades eller voro ofullständiga och släpdräkten kunde passa drängar men icke

16

knektar. Slutligen voro knektkontrakten icke i vederbörlig ordning. Arnisius åhörde klagomålen med tålamod om ock med smärta. Han sade, att han var en far för sina knektar och önskade ingalunda bedraga dem. Hans anseende var sådant att ingen rättskaffens kunde tro honom om något dylikt. Kungen hade tilldelat honom en silverdosa med sitt kungliga namnchiffer samt befriat honom från att stå till svars för någon annan än konungens vicarius. Hans adelsbrev var redan utskrivet, och så snart fred slutits skulle kungen kalla honom till Stockholm för att bruka hans snille i riksstyrelsen. Han var dessutom villig att rikligen förpläga de båda officerarna och under gästabudets gång utjämnades alla tvistigheter. Följande morgon ledsagade han sina knektar ett långt stycke utanför stadstullen, tog avsked av dem i det han omfamnade var och en särskild, sist och längst trumslagaren. Med armen kring pojkens skuldror vandrade han ännu en fjärdingsväg, grät ömsom och slog ömsom på trumman.

Hemma väntade honom många bekymmer. Hustrun var sur och gnatig. Borgmästare och råd ställde honom till svars för hans överflödiga levnadssätt och för den gäld han ännu icke gittat fria sig från. Till Mickelsmässan kommo storbönder med krav på handpenningar för försålda hemman. Hannes Arnisius mötte stormen som en man. Han sammankallade borgmästare och råd, alla sina fordringsägare, alla avundsmän, alla belackare. Tyst

17

och värdig ställde han sig i spetsen för skaran förande dem genom sitt en gång välförsedda hus, sitt visthus, sina bodar, sitt fähus. Sedan det blivit allom uppenbart att det av Arnisii överflöd endast återstod få och torftiga lämningar, sade han:

Här sen I en man, som offrat liv och gods för Konglig Majestät och Kronan. Jag uppmanar eder att fullborda mitt öde. Kasten mig i valvet för den gäld, som jag ådragit mig i Rikets tjänst.

Nu blygdes de alla att de gått illa åt en så förtjänt man. Bönderna läto köpen gå tillbaka utan att fordra ersättning. Fordringsägarna gåvo anstånd. Borgmästaren, som var en mäkta förmögen man, erbjöd hustru Arnisius att taga vinterförrådet ur hans bodar. Men Grapen ville ställa till förtret och frågade om Arnisius nu trodde sig om att uppfylla sina förbindelser mot knektarna. Arnisius svarade att om han icke det trodde skulle han den dag i dag sälja sin egen hud åt garvaren och för köpeskillingen skaffa jord åt knektarna. Grapen menade att den jordlotten icke skulle bli stor. Då slog Arnisius sig för pannan och utbrast:

Jag har på sistone haft de besynnerligaste funderingar och spekulationer. Inte vet jag ännu, vart det ska bära hän, men säkerligen får jag större rikedomar, än Grapen nånsin drömt om. Jag bryr mig inte längre om vädret, som är ett orent element och uppfyllt av nyckfulla andeväsenden. Men elden är det renaste bland

18

elementen och även det starkaste. Det tör inte dröja förrän I bliven vittnen till stora ting.

Och såtillvida spådde han sant, ty inom kort brunno bodarna och fähuslängan ned och det var endast med yttersta möda man kunde rädda boningshuset. Arnisius förbjöds att syssla med elden, sitt snille finge han vända åt annat håll. Det lär han väl ock ha gjort men resultatet är okänt.

Emellertid glömde han icke sina kära knektar. Då prästen läste bönen för Rikets vapen, trädde han ut i kyrkogången, ställde sig med böjd överkropp framför predikstolen och anammade för sin och sina knektars räkning hela bönen. Det fann man rättvist och tillbörligt och prästen gjorde när han kom till den bönen ett uppehåll, så att Hannes Arnisius skulle hinna fram till predikstolen. Dessutom bad han själv varje afton inför sitt husfolk en lång bön, nedkallande Guds välsignelse över knektarna och önskande dem en lycklig återkomst.

Men en afton sade hans hustru:

Det vore väl bättre för dig, Arnisius, om knektahopen bleve där den är. Eller hur vill du tillfredsställa dem, när de en gång återvända hem?

Arnisius vände sig långsamt mot henne och sade:

Kanske menar du, hustru, att jag skulle bedja om ofärd åt mina egna knektar?

Det menar jag inte, svarade hustrun. Men inte heller behöver du så titt bedja om motsatsen.

19

Arnisius sade:

Eftersom du hustru vill inleda mig i denna frestelsen, skall jag varje dag begiva mig till kyrkan. Där tör min bön höras bättre än i detta orättfärdiga hus.

Han spillde sedan mycken tid i kyrkan dels med att bedja, dels med att sova, dels med att spekulera. Som tiden led och det ryktades om fred med dansken, började han oroa sig för knektarnas hemkomst. Han såg ingen möjlighet att uppfylla sina förbindelser. Visserligen var han kvitt skulden till Kronan och härigenom hade han högeligen förbättrat sin ställning. Vidare hade han genom att framställa sig själv som ett offer för kronans snikenhet och otacksamhet vunnit sina medborgares vänskap och medlidande. Men han hade på samma gång ohjälpligen förstört sin kredit. Ingen ville längre gå i borgen för den redbare men godtrogne Hannes. Det skulle således bliva hans hårda lott att stå inför knektarna som en bedragare. Samma kära gossar som i honom sett en far och välgörare skulle nu försmäda och hata honom. Detta var för Hannes en olidlig tanke.

Och oron förlamade honom, så att han som rett sig ur många svåra knipor alldeles förföll till dådlöshet och onyttigt grubbel. Han frågade sig om han från begynnelsen verkligen haft för avsikt att bedraga knektarna. Nej, vitsordade samvetet, det hade han icke. Men kunde han ha trott sig kapabel att på kort tid anskaffa så mycken jord som

20

han i kontrakten utlovat? Jo, dels hade han just då haft sådana märkliga spekulationer, som bort göra honom till en rik man, dels hade han väl ock räknat på att några av knektarna, kanske hälften, skulle falla i kriget. Det hade han alltså hoppats på? I begynnelsen ja, men icke sedan han lärt känna och hålla av sina gossar. Nu kunde icke fruktan för nesa och straff förmå honom att önska döden åt en enda av dessa män som han med högtidlig omfamning välsignat och ställt under Guds beskydd. Det vore en grov och oförlåtlig synd. Och dessutom kunde det väl hända att en och annan av dem stannade på valplatsen hans bön förutan eller rättare sagt trots hans bön. Ty ingenting är vanligare och naturligare än att knektar stupa i striden, och det vore väl förmätet att hoppas att Gud skulle särskilt hägna just hans gossar. Men Hannes skulle sörja dem var och en som man sörjer sin son och det oaktat att varje stupad för honom betydde en icke obetydlig vinning.

Sålunda plågad, oroad, förvirrad, bländad av tanken på egen fördel, av skräcken för skam och straff, av ömheten för de stackars knektarna, av ovissheten om vad han en gång önskat och vad han nu önskade, började Hannes förstå att han hemsöktes och frestades av djävulen. Ty dennes verksamhet går just ut därpå att så förblanda det goda och det onda inom människan att hon icke längre särkänner sitt ursprungliga, gudomliga jag

21

från den av satan tillskapade skenbilden. Men sedan satan sålunda givit sig tillkänna för Arnisius växte hans ångest som ett åskmoln växer under sommarhimmeln sugande sin mäktighet ur tysta, okända källor, snabbt uttänjande sig åt alla håll, täckande solen, skymmande dess ljus, kastande över jorden en dunkel dager i vilken all glädje förstummas. Hannes Arnisius fick en grå ansiktsfärg, ögonen brunno mörkt och ostadigt under svullnade, tunga ögonlock, håret lydde icke längre kammen utan hängde i fuktiga, stripiga testar ned över panna och tinningar.

Hustru Arnisius såg hans vånda men trodde att den endast gällde världsliga ting varför hon en dag sade:

Hannes, du döljer något för mig, men jag gissar dina tankar. För att göra rätt för dig vill du gå från gård och grund, förpanta din syssla, själv taga till tiggarstaven och låta mig och mina barn svälta eller tjäna hos främlingar. Har jag gissat rätt?

Hon talade i mild, sorgsen ton utan förebråelse. Hannes lyfte då sina händer och ropade:

Herre, ske din vilje! Herre, ske din vilje!

Han gick till kyrkan och upprepade, nu något lugnare, samma ord inför altaret. Därpå och efter en stunds betänkande tillade han:

Men låt åtminstone trumslagaren återvända helbrägda.

Som han uttalat dessa ord öppnades dörren till

22

sakristian och en ung man trädde ut på trappan. Han var klädd som en holländsk sjöman i yviga byxor, snäv jacka och rund hätta, som han trots ställets helgd icke avtog. Ögonen som sutto något snett voro mandelformade och hade en djup havsgrön färg. Munnen lyste som ett heligt sår, men när läpparna skildes syntes inga vita tänder och svalget tycktes svart. Främlingen hälsade.

Käre, sade han, känner du mig?

Arnisius skakade på huvudet.

Främlingen sade:

Jag är sjöman och har liksom du befarit haven. För många år sedan seglade vi på samma bomschuit mellan holländska hamnar och spanska –

Arnisius lyfte handen.

Där tar du fel, kamrat. Det var icke som du säger en bomschuit utan en koffbark. Om du vill tvista med mig, skall jag nogsamt beskriva allt från klyvaren till mesan.

Främlingen log.

Du har rätt. Och eftersom ditt minne är så gott har du säkert icke glömt den tjänst du gjorde mig på en av dessa resor?

Arnisius strök sig över pannan och suckade:

Ack, kamrat, jag har så mycket i mitt huvud.

Främlingen fortsatte:

Det var likväl en övermåttan stor tjänst du bevisade mig. Du räddade mitt liv med största fara för ditt eget. Några spanjorer, som voro oss holländare gramse, hade trängt mig över bord och

23

hindrade med knivar och tillhyggen min räddning. Du trotsade dem, drev dem tillbaka och lyckades rädda mig.

Arnisius rev sig i håret.

– Vad du nu berättar föresvävar mig som ett dunkelt minne. Och varför skulle du ljuga? Men det är längesedan och man kan inte minnas allt.

Främlingen fortsatte allvarligt, dock utan hån eller bitterhet eller förebråelse.

Har ditt liv, Hannes Arnisius, varit så rikt på ädelmodiga och goda handlingar att du kan glömma en enda av dem?

Arnisius blev förtörnad, han vände sig bort från främlingen och sade vresigt:

Vad vill du? Vartill är du kommen? Har du kommit för att tacka, så vet att jag är lika nöjd utan. Har du kommit för att belöna så tar jag icke emot din belöning. Hur kan jag minnas allt, när jag varken natt eller dag blir kvitt mina bekymmer?

Främlingen frågade medlidsamt:

Det har då icke gått dig väl i livet, stackars Hannes?

Men Arnisius blev ännu mera förtörnad och ropade:

– Har det inte gått mig väl? Se på mig och se på dig. Är jag inte en aktad borgare i staden och du alltjämt en arm sjöman? Varöver förhäver du dig, din ynke? Mitt snille har förskaffat mig allmän aktning, kungens gunst och stora rikedomar.

24

Stig du till väders din stackare. Mig har det gått övermåttan väl.

Hädanefter, avbröt främlingen, skall det gå dig ännu bättre.

Och han brast i ett skratt som på det högsta förvånade och förskräckte Arnisius. Det gick icke som eljes ljud i en kal kyrka från vägg till vägg med hundrade återskall. Utan eko, utan att vidröra de helgade murarna blev främlingens skratt hängande i luften, stigande och fallande som rökskyar.

Plötsligt slog Arnisius händerna för ansiktet och ropade:

Du vet något! Du vet något! Du för olycksbud!

Främlingen sade:

Din fännika, Hannes, har fallit, man för man. Dina knektar äro döda.

Efter en stund blottade Arnisius sitt ansikte, såg skyggt på främlingen och sporde om också trumslagaren stupat.

Främlingen sade:

Den fjortonde juli detta år nedhöggos dina knektar intill sista man. Ingen skall återvända för att kräva dig. Den högste har hört dina böner. Din beräkning har varit lycklig över hövan. Dina knektar ha redan undfått så mycken jord, som dem tillkommer. Torvan täcker deras skallar.

Arnisius satte sig i koret med ryggen vänd åt främlingen. Han erfor varken glädje eller sorg, endast lugnet efter många månaders oro. Han kände en stark lust att lägga sig rak lång på

25

bänken och sova. Men han skämdes inför främlingen som nu i en mild och spefull ton nämnde hans namn.

Hannes.

Arnisius såg på honom över axeln. Och vare sig att dagern nu på ett annat sätt belyste främlingens ansikte eller att dess uttryck skiftat, kände Arnisius igen sin forna kamrat. Han reste sig upp och gick bort till honom.

Nu känner jag igen dig, sade han, och nu minns jag. Du var en elak man som hatade alla och som alla fruktade för din lömskhets och illviljas skull. Till slut blevo dina ogärningar så svåra att kamraterna beslöto din död. Men jag kunde icke se dig kämpa ensam mot många. Jag kunde icke se dig dö. Du var mig emot men jag måste rädda dig. Varför kväljer du mig? Varför har du kommit?

Därför, svarade främlingen, att jag måtte erfara vad det blivit av Hannes Arnisius, som ädelmodigt räddade sin fiendes liv. Nu är jag nöjd, dock icke fullkomligt. I din ungdom, Hannes, var du känd icke blott för dina naturliga dygder utan ock för din gudsfruktan –

Hannes avbröt:

Jag fruktar Gud över allting.

Främlingen vidrörde sin huva likväl utan att blotta hjässan.

Därutinnan gör du rätt. Fall nu på dina knän och prisa honom, som bevisat dig en stor välgärning.

26

Hannes sade:

Skall jag tacka därför att mina knektar stupat?

Främlingen log.

Har du icke blivit bönhörd?

Hannes gick hotfullt emot honom och ropade:

Lögnare! Vad vet du om mina böner?

Då sade främlingen:

Vad vinner du med att hota? Har jag tänkt dina tankar, önskat dina önskningar, bett dina böner? Jag har kommit, och jag kan gå.

Nej, lämna mig icke, bad Arnisius. Han ställde sig framför altaret och trampade av och an som en fångad björn. Bakom honom stod främlingen och manade, milt och med återhållet skratt i rösten.

Nå, Hannes – nå, Hannes –

Arnisius sade:

Jag vill icke.

Och han fann ett skäl.

Vad nu? Har jag bett om trumslagarens död? Vågar du mot all sanning påstå detta?

Främlingen svarade:

Rätt skall vara rätt, min Hannes. Lägg du trumslagaren å sido och tacka för resten.

Hannes närmade sig altarrunden steg för steg, tveksam och i stor vånda stadd. Han klagade:

Vartill förleder du mig? Är du av djävulen?

Främlingen genmälte:

Vore jag av djävulen, skulle jag då mana dig att prisa Gud?

27

Hannes böjde ett knä. Men ännu en gång vände han sig mot frestaren och sade:

Se mig in i ögonen.

Främlingen närmade sig försiktigt, gående på tå med överkroppen framsträckt. Han förde sitt huvud intill Hannes och spärrade upp ögonen. Missmodig suckade Hannes:

Ack, jag ser ingenting. Likaväl kunde jag stirra ned i det gröna havet. Var äro mina vänner? Var äro mina fiender? Nyss, kamrat, voro vi två, och jag kunde tvista med dig. Nu är jag ensam med mitt hjärta.

Och vänd mot altaret sade han:

Jag tackar dig Gud, som skonat mig och mitt hus för bitter nöd. Jag tackar dig, att du låtit mina kära knektar falla för fiendehand, därigenom frälsande mig ur en svår förlägenhet. Jag tackar dig, att du låtit min stackars trumslagare dö, ehuruväl han var mig kär och endast ett barn. Ty varför skulle han ensam återvända? Eller skall jag gå till rätta med min herre? Alla mina knektar äro döda och jag tackar dig. Du har gynnat mina planer och icke kommit mina beräkningar på skam. Du har hört min bön, sådan som jag i oro och vånda bett väl icke med läpparna men i mitt hjärta.

Bakom sig hörde han ånyo det underliga skrattet utan eko. Och tycktes det honom likna ljudet från en ostämd harpa, som slås av vanartiga händer. Men numera brydde honom icke djävulens konster. Trött och utan glädje återvände han till sitt hem.

28

Främlingens budskap besannades och likaså hans spådom. Ty från den dagen fogade sig allting på bästa sätt för Arnisius. Han behövde icke längre pröva sitt snille i elementen för att med vågsamma experiment hastigt komma till rikedom. Han vann nu mer genom att lugnt sköta sin syssla än vad han förut förlorat genom sina experiment och var snart en burgen man. Och då borgarna fingo veta, hur det hängde ihop med knektekontrakten och att Arnisius ingalunda blivit bedragen av Kronan utan snarare själv bedragit fast utan lagöverträdelse, steg hans anseende oerhört. Han valdes till rådman och skulle väl ock blivit borgmästare om han icke som rådman visat en besynnerlig tvehågsenhet i alla betydande ärenden. Det var hart när omöjligt för honom att fatta ett beslut, i rådstugan satt han tyst och snart oåtspord. Men knepet med knektekontrakten förblev länge föremål för borgarnas beundran och han tvangs gång efter annan att berätta historien från början till slut. Borgarna förundrade sig över böndernas dumhet, som icke tagit annan säkerhet än Arnisii utfästelser och dessutom icke ställt det så att den utlovade jorden efter deras död måtte tillfalla hustru och bröstarvingar. Härtill genmälte Hannes att han med flit endast vänt sig till ogifta drängar och särskilt till sådana om vilka han visste att de ivrigt önskade träda i hjonelag. För dessa var löftet om hem och jord ett utomordentligt lockbete som övervann alla betänkligheter. Borgarna prisade då ytterligare

29

hans förstånd och Arnisius medgav något förströdd att han handlat icke utan klok beräkning.

Med stigande ålder blev Arnisius alltmera ordkarg, förströdd, otillgänglig. Hans utseende på ålderdomen beskrives som nästan skrämmande. Han magrade så att skallen framträdde naken under huden. Det en gång rika håret föll av. Ögonen tycktes slocknade och ögonlocken lyftes sällan från sin halvslummer. Mörka, lillfingerstjocka ådror vanställde huvudet och i pannan tecknade sig med utomordentlig tydlighet den sicksackformiga åder, som kallas Kainsmärket. Han blev också osnygg i sina vanor och mycket girig. Sina penningpåsar gömde han i sängen. Hustrun lättade ibland på säckarna, nödd av sonen, en tapper och glad ung herre. Med honom gick Arnisii innerligaste önskan i uppfyllelse. Han adlades och antog därvid namnet Arnfelt. Han tillhörde Konungens Drabanter och fick sedermera även friherreskap, dock först efter Arnisii död. Hannes lät sig allt berättas om sonen men visade ingen glädje. Ej heller tycktes han märka hustruns tillgrepp, vilket förvånade henne, eftersom hon varje afton hörde honom räkna sina mynt bak sängomhänget. En gång frågade hon halvt på spe, halvt på trots.

Du räknar så titt, Arnisius. Är du rädd för hustjuvar?

Han svarade endast:

Det tör räcka ändå.

Sista halvåret av sin levnad låg han oavbrutet

30

i sängen och höll så hårt i omhänget att hustrun måste söka sig ett annat läger. Hon bar dagligen till honom mat och kältade att han skulle äta. Då stack han ut sin nakna arm och drog till sig skålen, men när han efter en stund åter räckte ut den, var den vanligen orörd. Vad han måste företaga sig ute, skedde om natten, varvid hustrun passade på och ansade bädden. Om dagarna sågo de icke varandra och då hustrun någon gång ställde sig framför sängen och ropade: Arnisius! Arnisius! Lever du? svarade han icke. Men, hon såg ju på den hårt åtstramade drällen att han höll i omhänget. För att en smula retas med honom, vilket alltid varit hennes sed, sade hon:

Hör, pigor, husbond svarar icke. Han är död. Värm vatten, så skola vi tvätta honom.

Då blev han ängslig och sade:

Icke ännu, hustru. Låt mig vara.

Men natten innan han skulle dö, steg han upp ur bädden och började orolig och tvehågsen vanka av och an i stugan. Han var alldeles naken. I vardera handen bar han tre penningpåsar. Hustrun vaknade och skämde ut honom därför att han gick där nakot. Då drog han drällen ur sängen och slog den om sig. Han gick bort och öppnade luckan åt gatan. Det var en senhöstkväll och ganska kyligt. Hustrun bad honom stänga. Han sade:

Hör du? Hör du?

Vad skulle jag höra, svarade hon, annat än regnet som ideligen faller.

31

Han sade:

Du tror, att det är regnet. Men det är knektarnas tramp på vägen.

Snick, snack! ropade hustrun. Vilka knektar? Hör jag annat än regnet? Du villar dig.

Han sade:

Jag har fördrivit villoandarna och lever nu i sanningen. Då knektarna knacka på vår port, skall du säga dem, att jag farit. Bed dem giva sig till tåls.

Hustrun frågade, vart han ämnade fara mitt i natten och ovädret. Åter började han oroligt vanka av och an. Drällen slängde som ett slakt segel kring den höga, utmagrade kroppen. Slutligen sade han:

Det är bäst att jag far till prästen i Almby. Han är en gudsman och tör väl veta, hur jag skall ställa knektarna till freds.

Hustrun sprang ur bädden och började med tårar och smekningar tigga honom att han måtte stanna i sitt hem. Men han pekade på luckan och sade:

Du hör ju. Hur skulle jag kunna dröja?

Då tog hon honom i famn.

Hannes, sade hon och talade lugnt, jag förstår nu, vad det är för knektar du talar om. Och jag förstår att din stund är kommen. Men varför vill du inte dö i ditt hem? Varför vill du inte stanna hos din hustru? Har jag varit dig emot?

Han drog sig ur hennes armar sägande:

32

Du har varit en del av mitt kött. Nu må jag väl se mig om efter annat.

Hustrun gjorde icke längre några invändningar. Hon hjälpte honom på med benkläder, skinnväst och långrock. Närmast kroppen hade han alltjämt drällstycket. Vidare hjälpte hon honom att draga ut kärran ur lidret och spänna för hästen. Hon, frågade ödmjukt om hon icke finge vara honom följaktig. Hannes svarade:

Bättre att du stannar, hustru. Hur långt du än kan följa mig, över tröskeln följer du icke.

Vid tio- eller elvatiden på natten kom han till prästgården. Eftersom han hade brått spände han icke ifrån hästen utan förde endast in den i ett öppet skjul. Han stod en stund och lyddes vid husknuten och hörde även nu det taktfasta trampet.

Prästen väcktes. Den sena timmen och Hannes tillstånd och utseende skrämde honom, men han bibehöll likväl fattningen. De båda männen satte sig på fönsterbänken med den brinnande lyktan emellan sig. Hannes berättade lugnt och i korthet, hur han handlat mot knektarna och begärde prästens råd. Sedan han noga betänkt och övervägt saken sade prästen:

Min mening är, Hannes Anisius, att du handlat i god tro och bästa avsikt. Hade Gud nådeligen tillstått knektarna att återvända från kriget, så hade du förvisso varit karl att giva var man hans rätt.

Arnisius log. Han sneglade på prästen från

33

sidan. Prästen förvånade sig storligen över det sluga och föraktfulla uttrycket i den sjukes ögon.

Präst, käre präst, sade han långsamt och med ett spefullt tonfall, du hör väl ingenting från vägen, du heller?

Vad skulle jag höra annat än regnet som ideligen faller.

Arnisius log ännu bredare och nickade.

Jag förstår att min hustru varit här.

Han drog upp rockärmen och visade sin arm.

Säg präst, är detta något att rädda? Nej. Men kanske är det angeläget att rädda själen? Vad tror du? Skall jag stå som en bedragare inför min herre?

Han reste sig för att gå men stannade, stödd mot fönsterkarmen, lyssnande. Nu hörde han även trumman. Han drog upp ögonbrynen, pekade med tummen ut i mörkret och gjorde ett frågande tecken.

Prästen skakade på huvudet.

Då brast han i skratt.

Kan tänka den prästen. Inte ens trumman hör du, och då rör han ändå så flinkt sina pinnar. Nej, vad skulle jag här att göra. Farväl.

Prästen ville hålla honom tillbaka, men Arnisius stötte honom åt sidan och gick ut i förstugan. Den omilda knuffen retade prästen så att han utbrast.

Arnisius, djävulen regerar dig. Vad är det för

34

en trumma du hör? Det må väl vara den ledes speleverk, dig till förförelse.

Där tog du fel, sade Arnisius och log rätt gott. Det är bara min lilla trumslagare som Gud har sänt för att äntligen sätta fart i mina gamla skankar.

Han frågade om prästen kände någon där på trakten, som vore villig att sälja sin gård. Prästen uppgav, att Sven Nilsson vid Frönsaforsen, en son till framlidne fogden Nils Grape, törhända vore villig. Hannes tackade och tog farväl. Då han öppnade porten, rusade ett svart raggigt djur ned från trappan och försvann i mörkret.

En varg! skrek prästen.

Hannes sade:

Den vargen känner jag. Tiden är knapp och nu ska vi kappas.

Prästen, som dröjde vid dörrspringan, hörde kärran skrälla över dikesbron. Kort därpå förnam han till sin bestörtning Arnisii röst, som stämde upp en glad och världslig visa, möjligen en sjömanslåt. Regnet föll emellertid så ymnigt att dess smatter snart nog förtog ljudet av sången.

Hur snart Arnisius anlände till Frönsaforsen är ovisst. När drängarna vid femtiden med lyktor och slagor i händerna gingo till logen, funno de på vallen utanför gärdslet hästen och kärran och Arnisius som tycktes dem en död man, där han satt kapprak och nästan stelnad med det kala huvudet hängande ned mot bröstet. Husbond kom tillstädes

35

och vågmästaren bars in till härden. Så småningom återfick han sansen och sedan han förstått var han befann sig, frågade han genast om Sven vore villig att sälja gården. Grapen svarade undvikande, men Arnisius lät hämta in de sex penningpåsarna, öppnade dem och hävde ut innehållet över bordet.

Räkna, befallde han. Och blir du nöjd så låt oss genast sätta upp köpebrevet.

Grapen förstod snart, att summan kunde förslå till två så magra och fattiga gårdar som Frönsaforsen. Han sneglade upp mot Arnisius som rest sig, skjutit upp porten och nu med pannan hårt tryckt mot dörrposten stirrade ut i morgonljuset. Försiktigt frågade Grapen om icke Arnisius själv ville uppgiva, hur stor summa han medfört.

Arnisius svarade:

Det har jag glömt. Man kan inte minnas allt.

Välan, sade Grapen och rätade på sig. Jag litar på dig, Arnisius, och tar dina pengar oräknade. Kanske är summan för liten, kanske för stor. Det betyder föga mellan vänner. Räck mig din hand. Jag skall taga allt mitt gårdsfolk till vittne på att jag sålt gården och att du erlagt vederbörlig köpeskilling. Det är allt som behövs mellan hederliga män.

Arnisius räckte honom handen, men när Grapen kände dess kyla blev han förskräckt och skyndade att avsluta köpet.

Arnisius sade:

36

Jag vill nu medan tider är bese min egendom. Låt två av dina drängar följa mig.

Efter en stund blev Grapen alltför nyfiken och begärlig att se, vad den döende mannen väl kunde taga sig före. Han smög sig utanom huslängan och upptäckte Arnisius stående på en kulle icke långt ifrån stranden. Men på gärdet nedanför kullen såg Grapen sina drängar i färd med att gräva en grop. Han styrde då stegen tvärsöver gärdet för att utfråga drängarna. Arnisius blev honom varse och vinkade att han skulle komma upp på kullen. Grapen lydde, ehuru med ganska mycken ängslan. Han var rädd att köparen, när han nu såg den magra jorden, skulle fordra återgång eller en skälig minskning av köpeskillingen.

Men Arnisius sade:

Jag är mycket förnöjd och glad åt denna min egendom. Här finner jag allt som är behagligt, rika åkrar, djupa skogar, mäktiga klippor, en klar fiskrik sjö och en sorlande älv. Hur ljuvligt har icke Skaparen inrättat allt och är det väl underligt att människan vill besitta jorden?

Därefter bad han Grapen att han måtte utpeka och beskriva egendomens gränser. Han gjorde så, och det är troligt att han icke tog till dem för snäva, väl vetande att den köparen aldrig skulle gå upp sina rågångar. Också blev Arnisius högeligen tillfredsställd och tyckte sig ha gjort ett gott köp.

37

Förväxlande far och son sade han:

Käre fogden min, hör nu på. Jag lämnade i min ungdom ett fattigt hem, där jag lidit rätt mycken nöd. Då jag tog avsked av min mor sade hon: Innan du går, Hannes, så säg mig ditt sinnelag. Vill du förbliva en rättskaffens människa även om du måste leva i nöd? Jag svarade: Och därom spörjer du mig, mor, sedan jag svultit i tjugu år under ditt rättfärdiga tak. Med alla lovliga och olovliga, med alla goda och onda, med alla rättfärdiga och bedrägliga medel skall jag eftersträva rikedom och anseende och ingenting annat. Hon sade: Välan, min Johannes, människor kan du bedraga men icke så Herren din Gud.

Då slog jag korset bakfram och spottade i alla väderstreck på det att hennes ord icke måtte få makt över mitt sinne.

Under många år slet jag ont till lands och till vands men förtröttades icke. Du får din lön, Hannes. Vad du nu lider skall vedergällas när striden är slut. Du skall komma till rikedom och anseende och din ålderdom skall varda hedrad. Likväl är du en fattig yngling och det är dig icke tillåtet att rata några medel, vill du vinna.

Nå, Grapen min, vilken skön och behaglig del av jorden har jag icke vunnit? Dessa åkrar, denna skog, denna sjö, dessa berg tar jag i lön för många och tunga år. Detsamma lovade jag en gång åt en hoper knektar, men de dukade under i striden. Icke så jag.

38

Kom nu, Grape. Stunden är inne.

Han lade armen kring Sven Nilssons skuldror och släpade sig nedför kullen till den plats på ängen där drängarna väntade, stödda mot spadskaften. Vägen tycktes honom oändligen lång men han förlorade likväl icke modet utan sade skrattande till Grapen.

Varför rör du icke pinnarna, gosse? Slå på trumman, slå på trumman. Då är det mig lätt att vandra.

Framkommen till gropen blev han åter allvarsam. Och han kände nu igen Sven Nilsson och förväxlade honom varken med fogden eller med trumslagaren.

Han sade:

Vad menar du, Sven, är jag en rik man eller en fattig?

Grapen svarade:

Förvisso är du mäkta rik, Hannes Arnisius.

Ja, sade Hannes, jag är så rik att jag har mer än jag behöver.

Till Grapens och drängarnas förvåning tog han nu av sig sina kläder och behöll endast drällstycket kring kroppen. Han vek omsorgsfullt ihop varje plagg och lade dem på varandra vid sidan av gropen, alldeles som man om aftonen plär lägga sina kläder vid sängfoten. Han svepte skynket väl omkring sig, steg fram till gropens kant och hoppade ner. Därvid förlorade han jämvikten och föll

39

framstupa, men reste sig genast på knä. Gropen var just så djup att hans huvud höjde sig över marken.

Han sade:

Hannes Arnisius, Herren din Gud kan du icke bedraga.

Hannes Arnisius, nu är du fattig och har likväl allt vad du behöver.

Därpå vände han sin blick mot Sven Nilson och sade:

Vem vill nu kräva mig? Vem säger nu att jag bedragit honom? Den jord jag nu besitter är mig unnad.

Åter förlorade han jämvikten och föll framstupa i leran. Skynket gled ner till höfterna. Revbenens ringar vidgades och krympte och där han nu låg och kämpade med döden tedde sig hans gulnade kropp lik en mask i färd med att borra sig ner i jorden.

Ännu en gång reste han sig på knä. Hjässan nådde nu inte längre över marken men han lyfte sina tomma händer och ropade:

Mor! Mor! Jag kommer med tomma händer och ett glatt hjärta!

När Grapen och drängarna med stor möda lyft kroppen upp ur graven, fanns det föga liv kvar och till besinning återvände han inte mer, Hannes Arnisius. Huruvida han i sin förkrosselse verkligen önskade den sista vilostaden där ute på

40

ängen, kan vara ovisst. Säkert är att hans lik återfördes till staden och bisattes i kyrkan.

Likaså skall enligt anteckningar av prästen i Almby Arnfeltarnas stamfader, vågmästaren Hennes eller Hannes Arnisius hava stått i otillbörligt förbund med den onde.