Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de äldsta imaiiarne kunna i allmänhet ej vara annat än oansenliga,
jemförda med sednare tiders storartade menniskoverk. Dock, ehuru ringa
de ofta förefalla, är det likväl af djup betydelse, att menniskan pä de
lägre bildningens trappsteg förmått lem na minnen efter sin
uppfinnings-oeb verksamhetsförmåga, hvilka trotsat årtusenden. För forskaren äro de
alltid af rent vetenskapligt värde och af stor vigt för kunskapen om
fornaldern. De böra således omsorgsfullt skonas från förstörelse, och de
lösa fornsakerna öfverlemnas till museerna, der de icke blott fredas,
men äro tillgängliga för vetenskapsidkare, som derigenom sättas i
tillfälle att anställa jemförelser och draga slutsatser till närmare upplysning
om längst förflutna tider1. För sitt lands forntid, lika litet som för dess
nutid och framtid, bör ingen med lefvande känsla af mensklighetens
värde vara likgiltig.
Med Fornsaker (antiqviteter) förstås de lösa bohagsting, vapen,
smycken, mynt, m. fl. i äldre tider menniskan tillhörande, eller af henne
tilldanade, som icke sällan träffas i jorden. De förekomma af ben, sten,
metaller, glas m. m. Fornlemningar (monumenter) deremot äro fasta
minnesmärken, resta, liggande eller hoplagda stenar, jordhögar,
hällristningar1 2. Det är en längesedan gjord iakttagelse, att menniskan i olika
verldsdelar, utan beröring med andra folk, under odlingens barndom
påfunnit likartade utvagar och medel för sin bergning och beqvämlighet,
så vidt landets läge och naturliga tillgångar, der hon vistats, sådant
medgifvit. En vild jägare i Amerikas skogar och en lika rå i en annan
verldsdel hafva enahanda behof samt använda enahanda bemödande
att tillfredsställa dem. Deras göromål, seder och bruk måste derföre
blifva i det närmaste lika. Deras färdigheter och öfningar bero af deras
belägenhet och det ofullkomliga samfundstillstand, hvari de lefva.
Således föga skiljaktighet i deras husgeråd och vapen3. Häraf omöjligheten
att ensamt af dessa sluta till den mennisko-race, stam eller gren, som
de egentligen tillhört. Det är i odlingens första frö. det så kallade
1 Se Kongl. Förordningen om forntida minnesmärkens fredande och bevarande d.
17 April 1828, som finnes i kyrkorna.
2 J. H. Wallmans Nomenklatur för Svenska fornlemningar uti Vitterh. Hist. o.
Antiqv. Akad. handl. 14:de delen, 1838.
3 S. Nilsson, Skandinaviska Nordens Ur-invånare. Lund 1838—1843.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
