Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aall4, har visat det osannolika häruti, och förmenar deremot, att stället
är detsamma som W. Ed på Dal, samt att elfven, som Sigvater med möda
kom öfver, vore den å, hvilken förenar Lögsjön vid Eds kyrka med
Stora Le. Denna förslags-mening skulle man frestas antaga, derest icke
den stora svårigheten dervid mötte, att mellan Lögsjön och Stora Le
allsingen å, eller ens häck, någonsin funnits. Lögsjön saknar synligt
utlopp helt och hållet, är rundtomkring omgifven af höga grusmoar och
sandvallar. Man nödgas då söka Eida, Ed. pa annat efter resans och
berättelsens gång lämpligare ställe. Detta finnes svårligen annorstädes
än vid Göta-elf och Edet, der Edsvägen varit, mellan Wassända och
Åkervass. Denna trakt har från uräldsta tider haft samma namn Ed, Edet.
Der i grannskapet af Restad, Malöga och Onsjö har likaledes af ålder
varit öfverfarts-ställe, sednare kalladt Nafluma sund5. Öfver 2 mil här
nedom, förbi ett annat fall i elfven, är det lilla Edet, till skilnad från
det längre Edet förbi Trollhättefallen. Skogen, som Sigvater passerade,
har då legat midt för Stora Edet på elfvens östra sida. Han säger den
varit 13 mil lång. En mil den tiden skall motsvarat Yl Svensk. Då man
ej kan föreställa sig ordentligt uppmätta vägar, lära skaldens ord ej
heller få tagas efter bokstafven. Men att stora skogar då beklädde
West-göta-slätten är mer än sannolikt. Ännu 150 år sednare klagade konung
Sverre öfver Westergötlands ödsliga skogar, såsom här på annat ställe
förmäles.
FRÅN KRISTNA TIDENS BÖRJAN, VID 1100,
TILL GUSTAF I.
Norrska konungarnes anspråk på Dal afhördes ej förr än 1099, då
Magnus Barfot ”påstod sig ega hela den bygd, som ligger vestan Wenern upp
till Wermland”. Då detta honom vägrades, ”red han upp till Göta land och
hade mycket och godt manskap med sig. Men när han kom till Markerna
(Dal), härjade han och brände, och for så fram genom alla bygderna.
Folket gaf sig under honom och svor honom lydnad. När han kom till
Wenern, led det på hösten. Da foro de till Qvaldinsö (Kållandsö) och
4 Öfversättning af Sturlesons Konungasagor, sid. 240.
5 På en pennritning af Rasmus Ludvigsson i Riksarkivet, å hvilken, mellan
Wassända och färjestället, han skrifvit: ”Her utöffver kan man graffve”. Man
tänkte således på kanal derstädes en rund tid innan Carl IX lät företaga arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
