Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska folket har alllid beskattat sig sjelft, och dervid af ålder afsett
landskapernas olikheter. Mellan ytterligheterna, — Skåne och
Lappland, ligger en mångfald af skiljaktigheler i orternas naturliga
beskaffenhet, tillgångar, näringar och medel till skattebidrag. Det
lämpligaste sättet alt gifva skatt är väl det, att medborgaren lemnar sådant,
som han kan lättast åstadkomma i varor eller deras värde. Sålunda,
att Skåningen icke taxeras till renshudar och Lappen icke till spannmål,
jordbrukaren icke till bergsprodukler. eller den till trävaror, som ingen
skog eger, o. s. v. Sä tänkte oeh handlade våra förfäder, och det med
rätta.
Jordegendom är del säkraste medlet för menniskans uppehälle. Allt
annat är urulerkastadt större vanskligheter och förändringar, hvarföre
jorden också blivit påräknad sasom säkraste källan för skatt. I allra
äldsta tider utgjorde en hvar jordegaude bonde skyldigheter, utan
af-seende på värdet af hans jord, hvarföre skatten upptogs efter mantalet,
d. ä. efter antalet af män. Sedan hemmanen blefvo bättre uppodlade,
del ena hade bättre jord eller större utrymme än det andra, begynte
man finna olämpligheten deraf att alla skulle skatta lika. Dä uppkommo
skattläggningar. Men längre fram i tiden skedde åter den förändring,
att icke vidare förhöja jordräntan, ehuru hemmanet kunnat i godhet och
värde blifva fördubblat, ja flerdubbladt, — ett undseende eller
grundsats, som icke gällde om annan egendom. Sa t. ex. om den högre
om-tankan och verksamheten förbättrade ett jernbruk, såg eller qvarn, med
flera härdar, ramar eller stenpar, hvarigenom dessa gåfve egaren större
afkastning, så åsattes dem äfven högre grundränta. Med jordegendom
icke så. Ett hemman utan odlingsmark har således icke haft nytta af
detta privilegium, hvilket kommit andra hemman med vidsträckta
odlingsmarker i rikt mått tillgodo. Detta har föranledt till den ofta sporda
klagan öfver ett vidunderligt och obilligt beskattningssätt, utan att man
synes hafva gjort sig reda för hvaruti rätta felet består. Det har likväl
blifvit liksom en grundsats vid jordegendoms-förhållanden. att den
lof-liga större odlings- eller näringsfliten icke bör betungas med högre
grundskatter. Delta är alldeles motsatsen till det förnuftiga. Emedan skatter
behöfvas, sa måste väl den större tillgången rundeligare bidraga dertill.
än den mindre. Man tror sig väl jemna förhållandet genom taxering
till bevillning. En omätlig missräkning. Den som känner huru dervid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
