Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•mot gamla vanor, dem allmogen isynnerhet gerna vill behålla, om ock
någon gång i strid mot deras egna omhuds tillgöranden vid riksdagarne.
— underslef kunde ej undvikas, afgiften föll i flera hänseenden olidelig,
hvarföre Dalboarne. liksom andra landskaps invånare, tid efter annan
begärde att dessa så kallade småtullar måtte afskaffas, soin ock
ändteli-gen skedde genom riksdagsbeslutet 1810. hvarigenom denna kräfta på
folkets sedlighet omsider försvann. Sedan ett ondt i författningsväg, som
upphäfver folkets urgamla sedvänjor, en gång inkommit, är det icke lätt
att få det omgjordt, ehuru nästan hela nationen ogillar det, såsom
förhållandet är med åtskilligt annat än småtullarne. Till deras afskaffande
åtgick en tid af 188 år, med derunder förefallande tusentals bedrägerier,
mutor, slagsmål och processer m. m. årligen. En varning till en hvar,
som, i bästa afsigt, kan vilja införa livad i andra regementen öfligt är.
Uppstäderna och bergslagen hade. genom författningarne mot landsköp,
fått ett alltför tryckande band på landtmannen, som derigenom hindrades
att till hvem han ville och hvar som helst inom landet afvttra sina egna
landtmannaprodukter och tillverkningar. Detta gick ända derhän, att
borgerskapet i Wenersborg hos generalguvernören, hertig Adolf Johan,
utverkade dess bref till landshöfdingen Tönnes Langman. den 10 Maj
1652, att Dal ordentligen delades i 2:ne handelsdistrikt, ett söder om
Köpmannebro samt söder om det från Wedbo kommande vattendraget,
hvarest allmogen skulle föra alla sina varor af livad beskaffenhet som
helst till Wenersborg. och den öfriga allmogen pa Dal sina varor till
Åmål17 18. Folket klagade härstädes ofta öfver de närgränsande städerna.
När man säljer dit, heter det, måste varorna borgas bort, och ej sällan
händer, att någon betalning icke erhålles. När man söker till bergslagen
eller Göteborg med sina oxar, skinn, fetalier och annat, blifver det af
stadsboarne förbjudet och godset dem fråntaget, ehuru stadsboarne
hvarken vilja eller kunna köpa varorna1,1’. 1660 klagades vid riksdagen
deröfver, att om den ene grannen sänder några varor med den andre till
staden, blifver denne sednare tribulerad såsom för landsköp. Så äfven
1693 och flera andra år. och magistratens i Amål protokoller hafva ett
rikt förråd på rättegångar om landsköp, icke blott mot allmogen, utan
17 Hertigens brefkoncepter och regislratur i riksarkivet.
18 Generalguvernements-handlingar 1649 i riksarkivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
