- Project Runeberg -  Ladugårds-arrendet. En berättelse för folket /
22

(1877) [MARC] [MARC] Author: Carl Jonas Love Almqvist With: Carl Gustaf Hellqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Anders beser ett ställe, men Greta gillar det icke

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Du skall veta, mången har gått under på
ko-arrenden, och det måste vi akta oss för. Men jag skall
berätta dig, hvaraf det kommer. När en är fattig, så har
en icke rygg att stå ut med stora knäckar.”

”Så mycket begriper jag, Greta. Men icke lönar det
att vara för mycket rädd af sig.”

”Mången har blifvit lurad i arrenden på det sättet,”
fortfor hon, ”att han emottagit en hel hop kreatur och
skolat betala sina femtio i banko för stycket, utan nåder;
men så hafva de flesta korna varit gall, och han begrep
det icke, när han tog emot dem. Det var dumt. Eller
ock voro de mjölkkor, men starkt i aftagande med
mjölkningen, eftersom kalfven fordrar mycken invärtes näring,
så att de snart måste läggas i sin, och arrendatorn sitter
der då likaså tomhändt. Hvad säger du om det, Anders?”

”Ja, det var en sak!” utbrast han förskräckt.

”Då menar jag det hjelper icke att draga stråke på
fiol, som du så mycket älskar. Fast jag nog också tycker
om dans, det bekänner jag; men vi måste först hafva kor,
som duga, och sedan dansa.”

”Så! hoppsan svarten!” slutade Anders. Dermed
började de begge skratta och åka fram med friskt mod. När
de anlände till Kasby, stego de ur schäskärran med
mycken högtidlighet, och Greta bad Anders icke visa sig
alltför munter. ”Åh, jag skall nog hålla mig muskig under
ögonen,” lofvade han.

Sedan de inkommit och helsat, sade de sitt ärende
och fingo tillstånd att gå till fähuset. Nu blef det Greta,
som steg in först, och hon begynte föra ordet. Hon
talade icke mycket om sänder; men det, hon sade, var
allvarsamt, klokt, visserligen höfligt, men icke utan sin lilla
skärpa emellanåt. Folket på Kasby började få aktning
för donna ko-arrendatorska, och de vågade sig icke på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:41:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lagardarr/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free