- Project Runeberg -  Land och Stad / 1891 /
77

(1889-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:o 77

Helsingfors den 5 Augusti

1891

LÄND och STAD.

ILLUSTRERÅD VECKOTIDNING FÖR MENIGE MAN

Prenumerationspris:

lör helt år................3 mk 50 penni.

„ halft ..................2 „ -

„ kvart..................1 ,, 25 ,,

Märlc! Postafgifterna och ersättning för
hembär-ningen i Helsingfors äro häri inberäknade.



Redaktörer:

Doktor P. NORDMANN (utgifvare) och
magister E. LAG US.

Tidningen utkommer hvarje
ONSDAG.

Prenumeration

emottages å alla postanstalter samt i Helsingfors
Skilnaden 15, Laurents tidningsdepot, Nya
vattenserveringen-Friis bokhandel och tryckeriet Unionsgatan 20.

Annonser

à 15 penni för petitrad kunna inlämnas i pappersbuti
ken Skilnaden 15 samt å tryckeriet Unionsgatan 20.

Lösnummer à 10 penni.





/ dagens nummer af Land och Stad
intaga vi ej något porträtt, men i den nästa ingå
i stället flere sådana.

Ett uttalande i Prästaståndet.

||i|fta och med rätta har man i vårt land
dragit sig till minnes det stora arbete
prästerskapet både under den katolska och den
lutherska tiden uträttat för folkbildningen i Finland.
Äfven i närvarande tid ges det mångenstädes
präster, hvilka stå i främsta ledet bland dem, som
arbeta på inrättandet af folkskolor, men det ges
äfven sådana, hvilka förhålla sig tämligen
likgiltigt gent emot dessa jämförelsevis nya medel
till höjandet af folkupplysningen..

På sista tider liar man därjämte iakttagit
en sträfvan att åter söka ställa
barnaundervisningen under prästerskapets ledning och skjuta
skolöverstyrelsen å sido. Petitionen vid
innevarande landtdag om anslag för utbildandet af
lärare för de kyrkliga småbarnsskolorna var ett
steg i denna riktning. Då två stånd förkastat
petitionen och godkänt en besvärsutskottets
betänkande vidfogad reservation kom frågan fore
i Prästaståndet, och där fäldes skarpa ord.

Biskop Johansson yttrade, att orsaken till
de två ståndens beslut ligger i motvilja mot
kristendomen. Prästerna äro — sade han — ej
sämre än andra, men de representera
kristendomen och därför är man emot dem, dä allmänna
opinionen hos de högre folkklasserna lutar ifrån
den kristna religionen. Ty kristendomen kallar
synd för synd, men den allmänna opinionen vill
ej göra det, vill ej strida mot synden, då den
älskar clen.

Dessa ord äro emellertid ej lika sanna som
de äro kraftiga. Prästen representerar ej mera
kristendomen än hvilken lekman som hälst, som
i sitt lif söker förvärkliga kristendomens höga
anda. Ty predika är ett, och att lefva som man
lär ett annat. I sanning, klent vore det bestäldt
med kristendomen i vårt kära land, om några
hundra prästmän vore dess enda
representanter och endast få rätta kristna stode att finna
bland mer’än 2 miljoner lekmän-

Främst utpekar biskop Johansson „de högre
folkklasserna som dem, hvilka luta från
kristendomen". Detta är ett hårdt tal, ty ges det
äfven några tiotal mot kristendomen afvoga och
några hundra, som stält sig likgiltiga för den
lutherska lärans kyrkobruk, så hvem kan veta,
hvad som rör sig i dessas och de andras inre,
hvilka ej deltaga i de offentliga gudstjänsterna.
Huru skall vidare en prästman, en biskop, kunna
kunna säga: »kristendomen (d. v. s. prästerna,
då de är dess representanter) kallar synd för
synd, men den allmänna opinionen vill ej göra
det, vill ej strida mot synden, då den älskar
den". — Håller således värkligen kristendomens
anda på att vika ur landet, har utvecklingen

till ett bättre afstannat, gå opinionens målsmän
samt och synnerligen på afvägar?

Nej, det är falskt. Den allmänna opinionen
är ej så fördärfvad i vårt land att den ej skulle
kunna skilja mellan rätt och orätt, eller att den
skulle „älska synden". Tvärtom strider den
däremot på sitt sätt. Att den kan taga och tagit
miste stundom, ja kanske ofta, bestrider ingen,
men därför må icke någon enskild säga: ..jay
vill det rätta, jag vill fasthålla kristendomen
okränkt", men ni––

Hvarför då uttala en så sträng, allmän dom
öfver „de högre folkklasserna"; hvad godt
kommer väl däraf? Med kärlek, fördragsamhet och
godt föredöme vinnes vida mer än genom
predikningar och bittra omdömen; så lyder ju
Kristi lära.

I en fråga för dagen.

Nya Pressen för den 17 dennes skrifver en

landsortsläkare:

–-„ Förgäfves arbeta
nykterhetsföreningarna, ty apoteken utsprida med öfverlietligt
tillstånd rusdrycker, lika fördärfliga som det med alt
skäl förföljda brännvinet — — — Den som på
närmare håll sett hum missbruket af Hoffmansdroppar
åstadkommit förargelse och depraverar (fördärfvar)
befolkningen, kan icke få någon annan uppfattning
än att försäljningen af sagde droppar utan föreskrift
af läkare bör vara alldeles förbjuden. Nyttan af
Hoffmansdroppar såsom husmedicin kan sättas i fråga
och nödvändiga äro de alldeles icke. I alla
händelser är skadan af dessa droppars missbruk så stor, att
man visserligen icke behöfver betvifla
ändamålsenligheten af det förbud, som i Sverge existerar mot
försäljningen däraf."

En landsdel, som mer än andra trakter af vårt
land torde lida af detta missbruk är Österbotten. Så
meddelas t. ex. i Uusi Suometar från höstmarknaden
i Brahestad att „öl och Hoffmansdroppar
konsumerades i förfaraude mängd. Hela staden luktade blott
af öl och Hoffmansdroppar." Af egen erfarenhet kunna
vi utpeka Kristinestad såsom en värdig medtäflarinna
i detta afseende. Hvar gång en större torginförsel
där egde rum, spred sig kring gator och torg en
väm-jelig stank af Hoffmansdroppar. Detta rön gjorde
vi vintern 1888. Efter sedermera företagna resor i
landskapet våga vi trygt tillägga, att det går en doft
af Hoffmansdroppar öfver hela det flacka
„pannkaks-landet", från Sideby ända upp till Öfver-Torneå.

I sin mån betecknande är äfven historien om
huru till Amerika emigrerade österbottningar borta
i fjärran västern grepos af en så tärande längtan efter
Hoffmans droppar, att de enkom för sin räkning
ef-terskrefvo en provisor från hemlandet, hvilken skulle
bereda och tillhandahålla dem de saknade dropparna.

Att jämväl i andra delar af vårt land
missbruket af dylika medicinalier är stort nog är en
beklaglig sanning. Må därför kraftiga åtgärder ju förr
dess hällre vidtagas till bekämpande af denna, bland

allmogen sig altmera utbredande, onaturliga last och
till stäfjande af detta i vårt apoteksväsende ännu
rådande oskick. Här hjälpa inga minimibestämningar
om fri försäljning af x/io dels eller V20 tlels
liter-Här hjälper endast fullständigt förbud mot försäljning
utan recept.

Ehuru vi icke tillhöra landets läkare-kår ej
häller någon som hälst nykterhetsförening, kunna vi
dock af fullaste öfvertygelse instämma uti doktor
Helanders i Daodecim sedan äfven i Hufvudstadsbladet
för den 8 sistlidne mars intagna uttalande i ämnet.
Han förordar en bestämning att apotekare vid ansvar
vore förbjuden att utan läkares förordnande försälja
andra alkohol- och sprithaltiga mediciualier än sådana,
hvartill medicinalstyrelsen gifvit särskildt tillstånd.
Därjämte borde apotekare föra noggranna
anteckningar därom, liuru stort kvantum af hvarje slag af
eter-och alkoholhaltiga medicinalier under årets lopp
försålts, och vore det sedan provinsialläkarens sak att
vid inspekteringen af apoteket granska dessa uppgifter
ocli om resultatet till medicinalstyrelsen inberätta.

F. V. E.



Om inrättandet af folkskolor på
landsbygden.

»i[irolkskola förestås af lärare eller lärarinna;
l,r dock bör därwid tillfes att i skola, som besökes
af flickor, dessa ide må sakna kwinlig wård
samt sör dem lämpad underwisning jämwäl
i gymnastik od) handarbete.

Finnes det af nöden att wid folkskola anställa
en eller flere biträdande lärare eller lärarinnor, bor
kommun eller distrikt därtill bereda utwäg; ankom*
mande det, ester färskild framställning af öfwerstyrel;
sen, på senatens ekonomie-departements pröfning, om
sådan lärare och lärarinna jämwäl må erhålla
löne-bidrag af allmänna medel od) pensionsförmån.

Till lärare od) lärarinna eger skoldirektionen
på fått lämpligt sinnes, kalla sedligt oförwitlig
per-son, som, jämte de kunskaper od) den erfarenhet, fyss=
laus behöriga handhafwande erfordrar, besitter ett för
ungdomens handledning egnadt sinnelag.

2Bid folkskola på landet, som åtnjuter anslag nr
allmåima medel, må till ordinarie lärare eller
lära–rinna antagas endast den, som genomgått folkskollärare;
eller lärarinneseminarium, eller od) jämte hetqcj
öfwer behörigen godkända, inför seminarU lärareper:
sonal aflagda kimskapsprof i alla till eu fullständig
seminariikurs hörande ämnen, företer af direktor för
seminarium utfärdadt iutyg öfwer erforderlig skicklighet
att folkfkola förestå, ådagalagd geuom fullgjorda öf:
uiugar eller aflagda prof i seminariets normalskola.

£ar kallelse af lärare eller lärarinna försiggått,
gifwe fkoldirektionen det wederbörande folkskolin=
spektor tillkänna; nöjes ej denne med åtgärden,
hän-skjute då saken till öswerstyrelsen, som, efter det skol*
direktionen blifwit hörd, denfamma pröswar od) afgör.

Ëallad od) autageu lärare od) lärarinna insättet
högtidligen af folkskolinspektorn eller folkskoledirektio:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 05:44:33 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/landostad/1891/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free