- Project Runeberg -  Land och Stad / 1892 /
3

(1889-1892)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3

kyrkans språk, blef det då äfven infördt i en
mängd skolor. Först med uppkomsten af
rådgifvande ständer-församlingar i de olika
landsdelarna under Fredrik VI vaknade den danska
folkandan till klart medvetande ocli begyntes
en öppen kamp för danskans insättande i dess
naturliga rättigheter. Främst blancl ledarne för
danskhetens sak stod Peter Hjort Loren/en från
Haderslef, om hvilken det heter att han i
ständerförsamlingen den 11 nov. 1842 talade danska
och vidhöll att tala danska. Tack vare
Lauren-zens och hans meningsfränders bemödanden
erkände Kristian VIII omsider användningen af
modersmålet såsom de danska talande ombudens
naturliga rättighet. Glädjen däröfver var liflig,
men blef icke långvarig, ty under inflytande af
tyska rådgifvare ändrade konungen snart åsikt
och utfärdade en för de danskatalande sorgligt
ryktbar språkförordning den 19 mars 184-1.
Enligt denna skulle uti ständerförsamlingen i
Sönderjylland tillåtas andraganden på danska
språket endast i det fall, att talarena icke vore
mäktiga tyska språket, hvarjämte det, som sålunda
möjligen blefve taladt på danska, skulle tagas
till protokollet på tyska. Denna förordning
väkte allmän harm och framkallade en fast
sammanslutning af förkämparna för danskhetens
sak. För att offentligt ådagalägga folkets
förtrytelse öfver att se modersmålets rättigheter
missaktade föranstaltades en stor folkfest på
Skamlingsbanken den 4 juli 1844. Däri deltogo
12,000 danska män och kvinnor. Talarestolen
bestegs till först af bondesonen Laurids Skau
från Sommersted. De tankar han med glödande
hänförelse uttalade om modersmålet förtjäna i
alla tider att ihågkommas. Han yttrade:

„Mina vänner! Så länge det blott varvåra
tyska motståndare, som begagnade sin ställning
till att påtvinga eller pålista oss det tyska
språket, så var vårt modersmål ännu i laglig
besittning af sin naturliga rätt, och det stod i vår
makt att tilltvinga oss den genom mod och
uthållighet. Och sä länge det blott var en
öfver-modig herre eller en okunnig narr, som hånade
vårt danska språk i jämförelse med det tyska,
så kunde vi tukta förnärmaren och vår
nationalära stod utan fläck. Men vårt modersmåls
förnedring förkunnas oss i lagens namn, i hans
namn, som är alla sina undersåtars fader, den
danska nationens ställföreträdare och dess äras
födde värn. Då frågade jag mig: hvarför har
detta skett och huru har det kunnat hända?
Är det kanske en villfarelse af mig att mitt
modersmål har någon rätt eller ära? Mina
vänner! Hvad modersmålet egentligen är och hvari
dess helighet egentligen består förmår jag icke
tillfullo göra reda för eder och ber de lärde
utgrunda och förklara för oss det. Men det vet
jag, att när någon ringaktar och hånar mitt
modersmål, så förekommer det mig som om de
ringaktade och hånade mina föräldrar, mina
syskon och hela min familj, hånade mina vänner
och kamrater, min födelseorts barn, hela
socknen, hela nationen, med ett ord hånade alla dem,
vid hvilka mitt hjärta är fäst, ty det är
modersmålet, som knyter mig vid dem alla. Det är
modersmålet, som har bragt deras tankar och
känslor öfver till mig och mina till dem, det är
modersmålet som beständigt går fram och
tillbaka mellan dem och mig som glädjens eller
sorgens, hoppets eller bekymrens budbärare och
bringar det, som ligger allra innerst, allra djupast
i deras själar, det bästa, det sannaste, det mest
äkta de äga, till mig och från mig till dem. Som
sagt, jag har icke förmått utgrunda, hvari
modersmålets egentliga väsen och helighet består,
men jag känner att när Herrens bud lyder tili
mig: „hedra din fader ocli din moder, på det dig
må väl gå och du må lefva länge i landet!"
då har jag icke gifvit akt på Guds lag, om jag
icke håller mina fäders seder och min moders
tungomål högt i ära."

Om detta tal skref Grundtvig senare:
bondesonen från Soinmersted bevisade och
förklarade bättre än någon präst hvad det fjärde
budet har att göra med modersmålet och
fäderneslandet.

Hjalmar Agardh.

±

Det namn, hvars dödskors ses här ofvan, är
okändt för en stor del af våra läsare. Hjalmar Agardh
hade ett yrke, som synes stå de lugna arbetarena ute
på landsbygden nog fjärran, och som till och med
är ganska litet aktadt i flere kretsar: han var
skådespelare. Han var icke häller en son af vårt eget
land. Vi hade fått honom från broderlandet i väster,
och dock sörja vi honom nu vid hans bortgång så
uppriktigt, som man kan sörja endast en ädel och
hugstor person. Ty (leuna man, som på sin tid var
en af vår svenska teaters här i hufvudstaden
förnämsta skådespelare, var tillika sällsynt varmhjärtad och
rättänkande som människa, dessutom hängifvet fästad
vid Finland, hans andra fosterland. Född i
Jönköping år 1832, kom han öfver till vårt land redan vid
24 års ålder såsom medlem i ett kringresande
teatersällskap. Då hade vi icke ännu någon egen, stående
scen i hela landet. Men redan 1800 uppfördes ett
nytt, ståtligt teaterhus af sten i Helsingfors, och alt
från första tiden var Agardh en bland de
skådespelare, som uppträdde på dess tiljor. Ar 1863 branu
den nya teatern, men snart uppfördes den återigen,
präktigare ocli större än förut. Från den första
representation, som gafs i detta nya tempel för den
sceniska konsten, ända till dess hans krafter icke mera
tilläto det, uppträdde Agardh på denna scen, tolkande
med kraft, värme och stor förmåga snart sagdt
otaliga roller. Ju längre det led, desto kärare blef Agardh
för Helsingfors publik. De flesta skådespelare som
uppträdde på vår teater voro svergesbor och reste
tillbaka till sitt hemlaud efter några få år. Agardh
såg den ena flocken efter den andra lämna den unga
teatern i Finlands hufvudstad, men han stod kvar,
trogen och trägen. Han blef, ju längre det led, en
värklig försyn för sina konstnärsbröder, och för
Helsingfors publik en god och afhållen vän. Och han
hade skäl att bli omtykt, så vackert, så gripande
tolkade han de stora uppgifter som honom förelades.
Om det är sant, att deu människa icke lefvat
förgäfves, som kommit ädla tankar att spira upp i sina
medmänniskors bröst, som kommit rörelsens tårar att fukta
deras kinder — då kau Hjalmar Agardh nu efter
slutadt lifsarbete hvila trygg. Ty de tårar som han
lockat fram i den lysande teatersalongen, de varma
känslor som hans malmklingande stämma och hans
upphöjda spel ha ammat under de trettio år han var
vår, dem kau ingen tälja, de äro oräkneliga. Vår
teater har haft större, skådespelare än Agardh, men
ingen som med så stort allvar och hängifvenhet omfattat
sitt kall Ej häller har vårt vackra svenska språk
klingat fylligare, kraftfullare i någon annan persons
mun här östanhafs. Ingen kunde „deklamerau så som
lian, ingeu så som ban hämta upp nr djupet alla de
skatter, som" detta „ärans och hjältarnas" språk
besitter. Därför och emedan han tillika var en varm
och ädel människa skall haus minne lefva älskadt och
vördadt. Lika helt och odeladt som lian hängaf sig
åt höjandet af den unga finländska dramatiken, lika
odelad är nu sorgen vid den gamla skådespelarns
öppnade graf. Många trogna vänner, äldre och yngre,
sända hans ande nu, då den söker sig en fristad i
skuggornas värld, ett rördt farväl. I många släktled
skall minnet af den ädle Hjalmar Agardh lefva
aktadt och saknadt.

När han för par år sedan icke mera orkade
stå kvar i sin ansträngande tjänst vid den scen han
så högt älskade, flyttade ban med sin trogna maka
till Mariehamn, därifrån nu budet om hans bortgång
d. 2 dennes når oss. Må jorden hvila lätt öfver den
gamle skådespelarens kallnade stoft!

L.



-2*9 &JL–-

bref från landsorten |f

© ©

Kimito 31 december 1891.

Då något anmärkningsvärdt nytt på sista tiden
icke timat här i vår aflägsna landsort, vill jag för
denna gång uppvakta Land och Stads läsare med
litet ditt och datt.

Den alltid lika efterlängtade Julen med ty
åtföljande julstök, skinka, julgröt och „klappar" har
varit och farit och är vid det här laget — tänker jag
— på väg åt öster. Det är någonting egendomligt

med den julen, att den aldrig blir gammal och
urmodig, alltid är den lika ung ocli alltid lika kärt
efterlängtad. Visserligen kan mången vid dess slut känna
sig liksom en smula besviken i sina förväntningar och
i sitt stilla sinne tänka: „åh var den inte bättre äu
så", men det oaktadt är ban igen den första att hälsa
nästa jul välkommen. Jaha, välkommen, välkommen!

Det gamla året håller som bäst på att i all
tysthet smyga från vår planet — således äfven från
Kimito. Mycket har det burit i sitt sköte, som kunnat
vara aunorlunda. Många mörka punkter har det haft,
men äfven sina ljusa. Vi hälsade det med en viss
beklämning, undrande hvad det månde bära i sköte.
Det var icke häller utan, att det såg eu smula mörkt
ut till en början. Nu står det snart öfverskådligt för
oss och kanske liar det t. o. m. slutat lyckligare, än
vi stundom vågat hoppas.

Så trefligt kommer väl det nya året icke att
blifva för alla för det nya måttsystemets skull. På
senaste tid har här i Kimito knappast talats om
något annat än detta. „A iut ä såm ja läng lia sakt,
tiidräna bli sämbre å sämbre. Först hitta dåm åpp
tåmdän fålkskåolåna, tär boanäua läär sä bara
själin-styttjin; no så broakar dåm oater so åorijielit mä
liån-dän hyögfålkskåolan. A no ti sist ska fåltji foa lüi
syndstraflä på sä til, ä’n ska måst byrji läär sä nyy
moattäna. Men hä ä visst å sannt hä, än ja
kåm-bär ti bijäär ett tåra gambla, som ja ä vaan mä, inga
förstaar ja mä på tåmdän littraua å mietrana å
gram-mäna". Så ungefär ljuder det hvart man än vänder
sig. — Värst af alt torde vara, att gummorna nu
mera icke så noga kunna kontrollera, om de få en
böna för mycket eller litet; men få vi hoppas att de
med sin vanliga fintlighet äfven småningom skola reda
sig ur denna klämma.

Heltvisst komma de gamla måtten ännu länge
att begagnas, åtminstone på landsbygden. Glädjande
är ändå att anteckna det mången bland allmogen
fattar de nya måttens företräde framför de gamla.

Undrar just att „vännerna af det bestående"
kunna lida det ujra måttsystemet! Vore jag i deras
ställe, skulle jag på stunden inlägga en protest
gentemot alt sådant nytt skräp — jag skulle besvära mig,
hvilket i förbigående sagdt på sista tiden blifvit en
formlig mani för vissa personer här i vårt för öfrigt
godmodiga Kimito. Att de ens kunna fördraga det
nija året! — — — Eller följa möjligen dessa båda
företeelser regeln „ingen regel utan undantag"? I fall så
icke är, kan undertecknad med bästa vilja i världen icke
rekommendera något annat medel för dem, att slippa
från alt detta onda, än ett enda osvikligt sådant: —
„krypa i skrinet". Do skulle härigenom till på
köpet göra det frisinnade eu ofantlig stor glädje.

Ett godt nytt år önskas „Land och Stad" jämte
dess läsare!

O, må det nya år, som randas
Med morgondagens första ljus,
Förhoppning, lif och sällhet andas,
Ock skimra uti rosenljus!

Knut.

Ekenäs i januari 1892.

Ett nytt åt har åter gått in, och med detsamma
gäller det att skaffa sig tidningar. Vännerna till „Land
ocli Stad", hoppas vi, skola vid prenumerationen icke
glömma sitt välbekanta blad med de omtyckta
bilderna. Ledsamt nog vill det icke gå att sprida
tidningar i bygderna så lätt som man borde kunna vänta.
Men det är dock att hoppas att det billiga bladet
„Laud och Stad" alt mera skall hållas af allmogen i
trakterna.

Under den här julen har man kunnat beklaga sig
öfver väderleken och föret. På landsvägarne har det
dock gått att köra långs de hala isgatorna, men den
som haft sjöled att färdas, har haft det svårt. Isarna
i deu inre skären i trakten af Ekenäs ha visserligen
varit starka nog, men i den yttre skärgården ha
vågorna svallat fritt. De som från Jussarö, Alglo,
Hästöbusö m. fl. kommit till staden, ha först fått
ro en del af vägen, därpå gå en anuan del. Först
sedermera ha de kunnat använda häst.

Tillförseln till stadens torg har varit rätt stor
före jul och nyår. Smörprisen ha varit i stigande.
Köttet har också varit ganska dyrt. Från ocli med
i dag ha de nya måtten begagnats, till stor svårighet
för vederbörande. Till all lycka öppnas i dagarna ett
våghus, hvarest vägning, reducering etc. värkställes
för en ringa afgift.

I den nya delen af staden bygger man ännu
något. Dock är det ej mera så lifligt som i fjol. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:26:47 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/landostad/1892/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free