Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O. D. Lindvall, Minnen från min skoltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gott lynne, vilket dock inträffade ganska sällan, kunde han låta
oss avgöra valet. Veckomannens uppgift inskränkte sig, så vitt
jag minns, till det redan nämnda. Vid rasterna, som kallades
ögonvila, blåste läraren själv in oss med sin lilla silverpipa.
De räckte på sin höjd 5 minuter, en på för- och en på
eftermiddagen.
Monitörerna skulle ha ledningen över de 18 eller 19
klasserna eller »cirklarna», som vid uppläsningen av läxorna, vid
stavningsövningarna eller vid innanläsningen voro grupperade
längs långbänkten kring väggarna. Läraren tog ingen del i
denna undervisning utom i högsta klassen närmast katedern,
där han själv för det mesta förhörde läxorna, medan de i de
övriga klasserna förhördes av monitörerna.
Sedan monitörer utsetts för alla klasserna på måndagen för
hela veckan, vidtog läxuppläsningen. Varje klass formerade en
halvcirkel framför sin monitör, som, sittande på långpulpeten,
förhörde klassen. Varje barn hade sin läxa för sig, oberoende
av andras, och måste därför uppläsa den från början till slut
ordagrant ur katekesen eller bibliskan. Inga frågor förekommo
utom katekesens egna frågor, ej heller någon utredning eller
förklaring. Var någon i klassen mera framstående i kunskaper
än de andra, kunde han eller hon få flytta upp i nästa klass.
Flickor och gossar voro utan ringaste olägenhet blandade om
varandra.
Läxuppläsningen var en verklig tortyr för dem, som ej
ordentligt kunde sina läxor, i synnerhet om han var fattig och
därför ur stånd att kunna muta sin monitör. Ty ve den, som
stapplade på läxan! Han blev obarmhärtigt utskjuten ur
klassen. »Herrns» argusögon fingo snart sikte på den arma
stackaren, och följden blev en kännbar bastonad med den korta,
svarvade »monitörsstav» eller pekkäpp, som läraren alltid hade
nedstucken i den djupa fickan på sin långa blommiga nattrock [1].
Ett märkligt kännetecken att »herrn» var ond hade erfarenheten
lärt mig att iakttaga. Hans sträva hår reste sig vid dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
