Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allmänning
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
betesmark med därtill hörande vatten, som är
gemensam egendom för någon samfällighet. Redan
före landskapslagarnas tid ägdes den till en by*
hörande uppodlade jorden individuellt av byamännen,
även om de olika hemmanens ägor kunde komma att
omflyttas vid byns »läggande i laga läge» vid ett
omskifte. Skogs- och betesmarken omkring byn
behölls däremot såsom gemensam, men uppdelning
genom skifte kunde begäras och för odling lämpliga
intagor fingo göras efter tillstånd av övriga delägare.
I Skåne har dock en del dylik betesmark, fälad (av
danska Fælled, gemensamhet), länge bibehållits
oskiftad. Den längre bort från byarna belägna utmarken
kunde tillhöra de större samfälligheterna socken,
härad eller landskap, i Norrland även Kronan. Gustav
Wasa ville för den inre kolonisationen (jfr hans plakat
1555 om allmogens fattigdom) taga i anspråk de
utmärker, som byarna ej själva kunde uppodla. Under
1600- och 1700-talen kom därtill statens intresse att
tillgodose bergshanteringens behov av virke och
kolved, vilket skedde genom anvisning på närliggande
allmänningar enligt skogsordningarna från 1647 och
senare år. Delägarnas inflytande på allmänningarnas
förvaltning blev obetydligt, enligt 1734 års
skogsordning ägde landshövdingen beslutanderätt efter
häradsrättens, resp. lagmansrättens hörande och
beviljade utsyning, som kunde tillfalla även andra än
delägarna, så t. ex. fick allmogen i det skogfattiga
Halland rätt att till husbyggnad och bränsle anlita
allmänningar i Älvsborgs län.
Med den ekonomiska liberalismens genombrott i
början av 1800-talet segrade uppfattningen om den
enskildes överlägsenhet över staten såsom ekonomisk
företagare, och beslut om avyttrande av kronoskogar
fattades år 1823. Året därpå fingo delägarna rätt att
skifta häradsallmänning samt lands- eller
länsallmän-ning. Sockenallmänning hade redan enligt tidigare
författningar fått skiftas, enligt 1805 års skogsordning
dock endast om arealen vore så stor, att minst 4
tunnland belöpte på varje hemman.
Landsallmän-ningarna försvunno — den sista i Skaraborgs län —
genom uppdelning på häradena, och så gott som alla
äldre sockenallmänningar skiftades mellan
jordägarna. På senare tid hava i samband med avvittring*
och storskifte betydande arealer — c:a 600 000 ha —
avsatts i Norrland och Dalarna till
sockenallmänningar och besparingsskogar, och dessa få icke skiftas.
(Lag 17/6 1938.) Av deras avkastning hava flera
Dalasocknar bildat millionfonder.
Möjligheten att skifta häradsallmänning borttogs
genom K. F. 29/6 1 8 66 om hushållningen med de
allmänna skogarna. Nu gällande författning är lagen
I3/5 1932 om häradsallmänningar. De, som inom
häradet äga i mantal satt jord, äro delägare med andel
efter oförmedlat mantal (eller därmed jämställd
beräkningsgrund), och å delägarestämma inom varje
kommun välja dessa med rösträtt enligt andelstalet, men
med begränsning till 1/10 av röstetalet vid stämman,
sina distriktsombud till allmänningsstämman, som
utser en allmänningsstyrelse. Hushållningsplan
fastställes av skogsvårdsstyrelsen, och blott den normala
avkastningen, kontant eller in natura, får i vanliga
fall utdelas till delägarna, sedan kostnaden för
förvaltningen avdragits. Extra inkomst genom
avverkning utöver normal virkesavkastning och
kapitalinkomst genom försäljning av mark m. m. skall i regel
fonderas för inköp av skogsmark o. dyl., men räntan
å dessa medel får utdelas. Förvaltningen övervakas
av K. B. Å. E-d.
Allmän väg, se Väglagen.
Alluviala avlagringar är företrädesvis i utländsk
litteratur använd benämning på bildningar, som äro yngre
än istiden (diluvium). Ofta avses dock härmed endast
de yngsta bildningarna, avlagrade under historisk tid
och motsvarande närmast våra svämavlagringar.
Inom markläran användes i Tyskland alluvialjord i
betydelsen flodavlagringar. S. J.
Alm (Ulmus) finnes hos oss i tre arter, av vilka
skogsalmen (U. scabra eller montana) är spridd
från södra Sverige upp till Gästrikland samt på
enstaka gynnsamma punkter längre norrut. Den har
nästan oskaftade, brunröda blommor och vingad nöt.
Lundalra (U. campestris eller glabra) förekommer
i vilt tillstånd endast på Öland och Gotland och
v res alm (U. effusa eller laevis) endast på Öland,
Alm. Frukt av (från vänster) skogsalm, lundalm
och vresalm.
men alla tre planteras liksom vissa utländska arter
allmänt som parkträd. Av skogsalmen finnas
pyramid-och hängformer och den har även en viss betydelse
som skogsträd, då den lämnar ett ganska vackert och
användbart virke. H. G. S.
Aln, se Mått och vikt.
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. Vid
institutens omorganisation år 1933 upphörde
utbildningen av agronomer vid Alnarp. I stället inrättades
driftsledarkursen* med uppgift att utbilda lantbruks-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
