Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andning -
för de flesta i vatten levande djur den i detta lösta
luften), och kallas A. eller respiration. Hos djur på lågt
utvecklingsstadium med liten ämnes- och
energiomsättning och därför med behov av ett blott långsamt
skeende gasutbyte försiggår detta helt enkelt genom
den yttre kroppsytan (t. ex. hos amöborna och
daggmasken), hos högre utvecklade djur med hjälp
av särskilda andnings- eller respirationsorgan, vilka
äro så byggda, att gasutbytet sker genom en stor
slemhinneyta och mot oupphörligt ombytta mängder
ytterluft och därför så snabbt, att det motsvarar
dessa djurs livligare omsättning, Gasernas
förflyttning till och från vävnadscellerna, i vilka
oxidationsprocesserna försiggå, förmedlas närmast av
vävnadsvätskan (vävnadslymfan), som utfyller alla mellanrum
mellan cellerna och övriga vävnadselement, men som
särskilt transportmedel för gaserna mellan
andningsorganen och vävnaderna tjänstgör hos högre djur
blodet, vilket är så sammansatt, att det särskilt lämpar sig
härför, i det det förmår binda betydande mängder
syre och kolsyra. — Man brukar indela A. i två faser:
den yttre A., varmed förstås gasutbytet mellan den yttre
luften och blodet i andningsorganens kapillärer, och
den inre A. eller gasutbytet mellan blodet och
vävnaderna och i dessas celler (vävnadsandningen).
Andningsorganen äro till sin byggnad anpassade
efter det medium, vari djuren leva. Huvudtyperna av
sådana organ för på marken och i luften levande djur
äro: hos insekterna (t. ex. biet) trakéer, d. v. s. ett i
kroppens skilda delar rikt förgrenat, luftförande
rörsystem, som förmedelst andningsporer står i
förbindelse med ytterluften, och hos ryggradsdjuren lungor
(se Andningsorgan). Fiskarnas andningsorgan, gälarna,
utgöras av ett rikt förgrenat kapillärnät innehållande
fransade slemhinneveck, så placerade i de med
munhålan och gälöppningarna sammanhängande
gälhålorna, att de omspolas av från munnen ständigt
tillfört vatten. — Lungalveolerna äro omspunna av ett tätt
nät av fina blodkärl, lungkapillärer, till vilka venöst,
d. v. s. syrgasfattigt (12 vol. % 02) men kolsyrerikt
(50 % C02) blod drives från högra hjärtkammaren
och från vilka arteriellt, alltså syrerikare (20 % 02)
och kolsyrefattigare (44 % C02) blod avgår till vänstra
hjärtförmaket för vidare befordran till kroppens alla
vävnader. Den förändring i blodets sammansättning,
som sålunda sker vid passagen genom
lungkapillä-rerna, beror på gasutbyte mellan luften i
lungalveolerna och blodet i dessa kapillärer, vilket utbyte
försiggår på grund av de tryckskillnader, som förefinnas
mellan gaserna i alveolerna och i blodet. Dessa gaser
äro syre, kolsyra och kväve, av vilka den sistnämnda
saknar direkt betydelse för andningsprocesserna hos
djuren. Emedan endast en del av alveolarluften för
varje andetag utbytes mot atmosfärisk luft, är den fat-
- Andning
tigare på syrgas och rikare på kolsyra än denna; dess
syrehalt är 14,0—15,4 % (motsvarande 100—110 mm
kvicksilvertryck) och kolsyrehalt 4,9—6,3 %
(motsvarande 35—45 mm). I det lungorna tillförda venösa
blodet är syrgastrycket 35—45 mm och kolsyretrycket
45—50 mm och i det arteriella blodet resp. c:a 100 och
40 mm. Tryckfallen för syret från alveolarluften till
blodet och för kolsyran från blodet till alveolarluften
äro tillräckligt stora för att förklara syrets vandring
till blodet och kolsyrans därifrån.
Av väsentlig betydelse för gasutbytets storlek pr
tidsenhet (t. ex. pr min.) är, att den sammanlagda ytan
av lungblåsorna är mycket stor (hos häst uppskattad
till ung. 900 kvm), samt att den vävnad, gaserna ha
att passera på vägen till och från blodet i
lungkapil-lärerna, är ytterligt tunn, endast c:a 0,004 mm. För
att ifrågavarande gasutbyte skall kunna fortgå, måste
den erforderliga tryckskillnaden mellan gaserna i
alveolarluften och i lungblodet vidmakthållas, vilket sker
därigenom, att alveolarluften oupphörligt växlas med
den yttre atmosfäriska luften. Denna lungventilation
åstadkommes genom andningsrörelserna, vilka bestå
i alternerande utvidgningar och förminskningar
av-bröstkorgens rymd, i vilka volymändringar lungorna
bringas att (passivt) deltaga, emedan de äro lufttätt
inneslutna i de bröstkorgen utklädande lungsäckarna,
men genom luftröret stå i öppen kommunikation med
ytterluften, som genom sitt tryck på lungblåsornas
väggar tvingar lungorna att alltid helt utfylla — de
själva helt lufttonjma — lungsäckarna.
Andningsrörelserna åstadkommas genom
omväxlande sammandragningar och avslappningar av de s. k.
andningsmusklerna. Efter sin verkan indelas dessa i
inandningsmuskler (inspiratörer) och
utandningsmusk-ler (exspiratorer); de senare komma dock till
användning huvudsakligen vid mera forcerad respiration, vid
lugn A. är exspirationen övervägande passiv och
åstadkommes genom den elastiska spänningen i
lungvävnaden, bröstkorgen och bukinälvorna. De viktigaste
inspiratörerna äro mellangärdet (diafragma) samt det
yttre skiktet av mellanrevbensmuskler, vilket, med ett
bakåt-nedåt riktat trådförlopp, utfyller
revbensmellanrummen. Diafragma, som vid utandning, då dess
muskulatur är avslappad, bildar ett rundbågat valv
inåt brösthålan, antar genom sammandragning vid
inspirationen en mera spetsbågig form, varigenom
utrymmet i brösthålan ökas i längdriktning. De yttre
mellanrevbensmusklerna föra vid sin
sammandragning revbenen framåt-utåt, varvid bröstkorgen vidgas
huvudsakligen i sidled. De viktigaste
utandnings-musklerna äro det inre skiktet av
mellanrevbensmuskler samt bukmusklerna.
Andningsrörelserna utlösas automatiskt från ett i
förlängda märgen beläget »andningscentrum», som
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
