Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arbetsfördelning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetsfördelning
Arbetsledning
fördelningen av arbetet på de större gårdarna
försöker man få fram specialister, såsom traktorskötare,
olika slag av djurskötare o. s. v. N-g.
Arbetsförmedling genom arbetsförmedlingsanstalt är
kostnadsfri för såväl arbetsgivaren som
arbetssökanden, endast särskilda åtgärder, som begäras av
den sökande, debiteras den som begärt åtgärden
(ex. annonsering). Vid A. skall enligt lag tillses, att
arbetsgivaren erhåller bästa möjliga arbetskraft och
arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.
Arbetsgivare, som icke personligen besöker A, må
använda sig av post, telefon eller telegraf.
Arbetssökande skall i regel personligen inställa sig, men kan
även anmäla sig per post, telefon eller telegraf, om han
blott genom insända handlingar, bestyrkta avskrifter
av arbetsbetyg, uppgivna referenser eller dylikt kan
styrka sin kompetens. Även om den arbetssökande
personligen infinner sig på A., bör han medföra
arbetsbetyg, rekommendationer o. dyl., som styrka hans
kompetens.
Sedan arbetsgivare erhållit önskad arbetskraft, bör
han skyndsamt underrätta vederbörande kontor om
detta. Samma åliggande gäller för den arbetssökande.
Det är givetvis av vikt för anstalten att omedelbart
få veta vilka platser, som blivit besatta och vilka
arbetssökande, som erhållit arbete.
Vanligen finnas arbetsförmedlingsanstalter på alla
större orter samt dessutom fasta ombud på de mindre
orterna. Verksamheten står fr. o. m. år 1940 i varje
län under ledning av en länsarbetsnämnd, som
sorterar under Statens arbetsmarknadskommission.
Enligt lag av år 1935 är A. i förvärvssyfte
förbjuden. N-g.
Arbetsgivareförening. Såsom motvikt mot arbetarnas
fackföreningar hava arbetsgivarna sammanslutit sig i
A. Sin viktigaste uppgift ha dessa organisationer vid
slutande av kollektivavtal*. I Sverige finnes sedan år
1902 Svenska A., en sammanslutning huvudsakligen
inom storindustrien (c:a 80 arbetare pr företag år 1938)
och omfattande 37 yrkes- och ortsförbund samt 1
allmän grupp (426 000 anställda år 1940).
Inom jordbruket ha arbetsgivarna sammanslutit sig
i länsföreningar, vilkas antal år 1938 uppgick till 15.
År 1908 bildades en gemensam förhandlande
institution, Svenska Lantarbetsgivareföreningens fullmäktige,
som år 1920 omorganiserades till ett verkligt
centralförbund av länsföreningarna, numera kallat Svenska
Lantarbetsgivareföreningen med styrelse och
verkställande direktör. Styrelsen skall företräda föreningarna
i avtalsfrågor, till behandling upptaga
lagstiftningsfrågor, som beröra jordbrukets arbets- och
arbetareförhållanden samt skaffa noggrann kännedom om
arbets- och löneförhållanden. Föreningarna ha ställt som
sin uppgift att bevara ett gott förhållande mellan ar-
betsgivare och arbetare, förekomma och bilägga
tvister mellan dem samt söka åvägabringa likformighet i
löne- och arbetsvillkor. Föreningarnas omfattning
beräknas efter den areal åker och kultiverad betesmark,
som brukas av de 4 500 medlemmarna, och denna areal
uppgick år 1941 till c:a 450 000 ha. Det av
kollektivavtalen berörda antalet arbetare var c:a 40 000. Å. E-d.
Arbetshästar, se Exteriörbedömning.
Arbetsjournal, se Bokföring.
Arbetskontroll, se Arbetsledning.
Arbetsledning. En god arbetsledare måste vara både
människokännare och organisatör. Förutsättningen för
en god arbetsprestation är, att arbetaren är villig och
intresserad och att arbetet är väl planlagt och förberett.
En ständig övervakning av arbetaren genom icke
arbetande befäl verkar ofördelaktigt och minskar
arbetsglädjen hos den arbetande. Kontroll bör hellre
utövas genom en arbetande förman, genom
efterkon-troll eller ett lönesystem, som uppmuntrar till flit och
noggrannhet. Rätt man på rätt plats bör vara en
grundregel (Arbetsfördelning*).
Arbetarna kunna utställas en eller flera tillsammans.
Ensamarbete är i allmänhet effektivast men kan ej
alltid användas. Lagarbete förekommer vid sådana
arbeten som tröskning, hö- och sädeskörning, skärning
med avläggare och samtidig bindning. Prestationen
bestämmes vid lagarbete huvudsakligen av en person,
vid tröskningen t. ex. av mataren, varför det är av
särskild vikt att där välja rätt man. Kolonnarbete, såsom
då arbetarna vid rotfruktshackning gå på en linje
fram över fältet, är en dålig form av uppställning.
Därvid kommer den sämste arbetaren att bestämma
takten. Bättre är att ge varje arbetare sin ruta eller
sina rader eller låta dem börja på olika ställen.
Grupparbete, såsom rensning av potatis för hand, då den
rensade potatisen kastas i hög och någon efterkontroll av
varje arbetares prestation ej kan ske, är även en dålig
form av utställning. Här passar ensamarbete bättre.
En förutsättning för arbetsglädjen är, att arbetet
leder till synbart resultat. Den, som blir satt att tömma
en sjö med en skopa, kommer att känna minimal
arbetsglädje. De arbeten, som kunna framkalla liknande
känslor böra därför indelas i mindre avdelningar, vars
fullgörande ligger inom den arbetandes synhåll. Det
går mycket lättare att gallra 100-meters rader än 1
000-meters rader.
Kännedom om skälen till att ett arbete sker på ett
visst sätt ökar arbetsglädjen. Onödiga och onyttiga
arbeten böra ej förekomma. Det är då bättre att giva
arbetaren en fristund, om total arbetsbrist skulle
uppstå, vilket dock är mera ovanligt.
Vid lagarbeten, t. ex. gödselkörning, är det bättre att
sammansätta körlaget så, att arbetarna få en liten
paus mellan varje lass. Därigenom påskynda arbetarna
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
