Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avelsföreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avelsföreningen för svenska ardennerhästen -
Avelsföreningen för svenska ardennerhästen bildades
1901 under namn av Stamboksföreningen för
Svenska ardennerhästen, omorganiserad 1923. Antal
medlemmar 1 200. Föreningen utger stambok för
ardennerhästar i Sverige. Expedition: Norr
Mälarstrand 90, Stockholm. I. J-n.
Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen.
Omkring 350 medlemmar. Föreningen utger stambok
över varmblodiga hästar och arbetar för
befrämjande av aveln med denna hästtyp. I. J-n.
Avelsföreningen för svensk kullig boskap bildades
1938 genom sammanslagning av avelsföreningarna
för fjällras och röd, kullig boskap. Föreningen
utger stambok för kullig boskap i Sverige. Antal
medlemmar omkring 800. Expedition: Östersund.
I. J-n.
Avelsföreningen tör svensk låglandsboskap bildades
1913; utger stambok för svartbrokig låglandsboskap
i Sverige. Antal medlemmar omkring 2 000.
Expedition: Malmö. 1. J-n.
Avelsföreningen för svensk röd oeh vit boskap,
bildades 1927 genonj sammanslagning av svenska
ayshire-föreningen och avelsförening för rödbrokig svensk
boskap. Antal medlemmar omkring 3 500.
Föreningen utger stambok för svensk röd och vit
boskap (S.R.B.). Expedition: Drottninggatan 49,
Stockholm. I. J-n.
Avelsgäss, se Gåsskötsel.
Avclshünsgårdar, godkända, se Fjäderfäavelsförening,
Sveriges.
Avelskontroll (höns), se Hönsavel.
Avclsmetoder. Inom den praktiska husdjursaveln
kallar man de djur för rasrena, som äro införda i
stamboken för en viss ras eller berättigade till
stam-boksföring. Avel med sådana djur kallas renavel,
medan ali annan avel benämnes korsning. Renaveln
anses säkrare som avelsmetod än korsningen, och häri
ligger en viss sanning. Man kan genom urval
specialisera en husdjursras för ett visst ändamål samt öka
dess likformighet och nedärvningssäkerhet. Genom att
konsekvent slå ut de sämsta individerna och para
de bästa med varandra kan rasens medeltal för
exempelvis mjölkens fetthalt höjas intill en viss gräns
och variationen inom rasen minskas. Fullständigt
konstant i ärftlighetshänseende kan man dock icke
få en husdjursras, såvitt icke mycket stark inavel
bedrives under ett stort antal generationer. Rasen
kan ej heller förbättras hur långt som helst genom
urval. Det ligger i sakens natur, att man icke kan
komma längre än till den punkt, där de förmånligaste
arvsfaktorerna inom rasen kombinerats i homozygot
tillstånd och de sämre utgallrats. Vill man ytterligare
förbättra rasen, kan detta ske endast genom
inkokning av arvsanlag från andra raser. Vanligen ger
- Avelsmetoder
urvalet mest påtagliga resultat vid förädlingsarbetets
början, då rasen är starkt heterogen. Sedan en viss
grad av likformighet uppnåtts, är det mycket svårare
att skilja mellan modifikationer och genotypisk
variation och till följd därav ökas antalet misstag vid
urvalet.
Korsning. Korsningen kan vara helt planlös, då man
parar djur med varandra utan att taga hänsyn till
deras rastillhörighet eller kvalitet. Då korsningen sker
efter en bestämd plan, kan man skilja mellan följande
olika tillvägagångssätt:
1. Övergående korsning. Om djuren inom en ras
beträffande vissa egenskaper äro avsevärt överlägsna
individerna av en annan ras, kan man inom ett antal
besättningar av den sämre rasen under någon tid
använda djur av den bättre rasen för korsning,
varefter man genom släktskapsparning och strängt urval
bland korsningsprodukterna söker fixera de
önskvärda egenskaperna. Användandet av avelsdjur av
den bättre rasen avbrytes, då man anser att korsningen
bedrivits tillräckligt långt. Denna metod, som man
kallar förädlingskorsning, omöjliggöres dock ofta
genom bestämmelserna för djurens registrering i
stambok, ty man godkänner endast djur, som äro fallna
efter föräldrar, vilka båda tillhöra samma ras. En
annän metod är korsning för produktion av bruksdjur,
även kallad F1-metoden. Man korsar två olika raser
med varandra för att uppdraga en F^generation,
vilken endast användes som bruksdjur men icke till
fortsatt avel. Praktisk erfarenhet och utförda försök
ha visat, att man i många fall på detta sätt kan erhålla
Fi- individer, som äro överlägsna båda föräldraraserna.
Var och en av dessa tillför korsningsprodukten vissa
fördelaktiga anlag, vilka på ett gynnsamt sätt
komplettera varandra. De bästa resultaten ha dessa
raskorsningar givit inom hönsaveln, där metoden även
är ganska lätt att genomföra. Inom vårt lands
svinavel har man parat galtar av stora vita engelska
rasen med suggor av förädlad lantras för att till
avkomman överföra den förstnämnda rasens förmånligare
bacontyp. Numera äro dock skillnaderna mellan våra
två svinraser mycket små och de fördelar, som man
kan vinna genom nämnda korsning, äro därför
obetydliga. Inom fåraveln har man korsat
shropshire-baggar och lantrastackor och därvid erhållit mycket
goda resultat. Femmånadersvikten för
korsningslammen har genomgående legat högre än motsvarande
vikt för de rena raserna.
Individerna från en korsning mellan två olika raser
äro i allmänhet synnerligen likartade, och det finns
ingen anledning att vänta sig större variation inom
F1-generationen än inom endera av de rena raserna.
Utklyvning av olika typer kommer först, då man
använder korsningsprodukterna till fortsatt avel. En
4—905197
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>