Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avelsmetoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avelsmefoder
Avelsmetoder
nackdel med denna avelsmetod är, att man för
produktion av avelsdjur ständigt måste bedriva renavel
vid sidan av korsningarna. Inom djurarter med
långsam förökning, ss. nötkreatur och häst, blir detta
alltför dyrbart. Inom sådana djurslag bör därför i
regel renavel eftersträvas, ty den ger sannolikt under
nu rådande förhållanden det ekonomiskt bästa
resultatet.
2. Korsning för produktion av en mellanras. Man
sammanparar djur av olika raser, vilka var för sig
besitta en del önskvärda egenskaper och bedriver inavel
samt ett strängt urval inom korsningsprodukterna för
att uppnå en enhetlig typ. Många framstående
husdjursraser ha bildats på detta sätt, exempelvis stora
vita engelska svinet, oxforddownfåren, svensk röd och
vit boskap m. fi.
3. Genomgående korsning, som bedrives på det sättet,
att man använder handjur av någon kulturras (se Ras)
och dessa paras med hondjur av blandras, varvid
en Fi-generation erhålles. F1-hondjur paras sedan
på nytt med rasrena handjur och på detta sätt
fort-sättes ålerkorsningen till handjur av samma rena ras
under ett visst antal generationer. Vanligen anser
man, att rasrenhet uppnåtts efter 4—5 generationers
genomgående korsning. Korsningsprodukterna
registreras i en förberedande avdelning till stamboken. Inom
vårt lands fåravel har den förberedande avdelningen
fyra klasser, Fj-individerna kunna intagas i klass I,
avkomma från första återkorsningen i klass II, o. s. v.
och avkomman efter stambokförd fader och moder
i klass IV stambokföres som rasren. Endast hondjur
införas i den förberedande avdelningen; man brukar
kalla dem generationsdjur. Tidigare ha sådana
förberedande avdelningar förts även till våra
nötkrea-tursstamböcker, men de ha nu slopats. Beträffande
alternativa egenskaper, för vilka de använda
handjuren äro homozygoter, föreligger ingen risk för
utklyvning, så länge den genomgående korsningen
fortsätter. Först då korsningsprodukterna paras med
varandra börjar utklyvningen. Räknat i procent på
hela det djurantal, med vilket sådan avel bedrives,
får dock utklyvningen av recessiva typer mycket
ringa omfattning. Dominerande icke önskvärda
arvsfaktorer kunna rensas ut redan i de första
korsningsgenerationerna, men recessiva faktorer hålla sig kvar
genom ett mycket stort antal generationer.
Ifråga om egenskaper, som bero på ett stort antal
arvsfaktorer, sker under loppet av några generationers
genomgående korsning en undanträngning av
blandrasens gener. Här kan man med en viss rätt tillämpa
det förmendelistiska betraktelsesättet och tala om
Fi som halvras, första korsningsgenerationen som 3/4,
andra som ’/8, tredje som 16/16-ras o. s. v. Risken
för utklyvning av den oförädlade lantrasens gen-
kombinationer är efter 3—4 generationers
genomgående korsning ytterst ringa.
Oavsett vilken avelsmetod, som i övrigt användes,
kan parningen ske mellan besläktade eller obesläktade
djur. Avel med besläktade djur kallas för inavel.
Inavel. Släktskap är ett relativt begrepp; individerna
kunna vara närmare eller fjärmare besläktade. Om
man uttrycker släktskapen i procent, kan man säga,
att den mellan en individ och endera föräldrarna är
50 %, ty individen har mottagit hälften av sina
arvsfaktorer från fadern och hälften från modern. Farfadern,
farmodern, morfadern och mormodern bidraga vardera
med i genomsnitt 1/4 till individens anlagstyp, och
släktskapen med var och en av dessa är alltså 25 %.
På samma sätt blir släktskapen med en individ i
tredje anraden 12,5 %, fjärde 6,25 %, femte 3,13 %
o. s. v. Vidare kan man beräkna, att släktskapen mellan
två helsyskon är 50 %, alltså lika stor som mellan
föräldrar och avkomma, mellan halvsyskon 25 %,
kusiner 12,5 % och halvkusiner 6,25 %. Dessa
släkt-skapskoef/icienter äro endast statistiska medeltal, men
de angiva på ett ungefär släktskapens intensitet. En
släktskap, som är mindre än 12,5 %, får icke någon
nämnvärd betydelse ur inavelssynpunkt. Den närmast
tänkbara inaveln med våra husdjur är parning mellan
helsyskon eller mellan föräldrar och avkomma, denna
form av inavel brukar man kalla ineestavel.
Inom den praktiska husdjursaveln har resultatet
av inaveln varit synnerligen varierande; en del
uppfödare ha lyckats bra men andra dåligt. I allmänhet
har man funnit, att inavel medför en nedsatt livskraft,
s. k. inavelsdegeneration. Denna visar sig dels uti en
allmän försvagning av de inavlade djuren: minskad
fruktsamhet, långsammare tillväxt samt mindre
motståndskraft mot sjukdomar, dels i framkomsten av
missbildade eller fullständigt livsodugliga individer.
Man brukar därför skilja mellan allmän och speciell
inavelsdegeneration. Den speciella
inavelsdegenera-tionens orsaker äro väl kända; att livsodugliga och
missbildade individer uppträda beror helt enkelt på
utklyvning av recessiva arvsfaktorer (Letala anlag*).
Så långt ärftlighetsforskningens rön sträcka sig, kan
den allmänna inavelsdegenerationen förklaras på samma
sätt. Vissa arvsfaktorer förorsaka endast en obetydlig
nedsättning i livsdugligheten, och dessa äro säkerligen
betydligt mera spridda inom våra husdjursraser än
de egentliga letalfaktorerna, men de nedärvas på
samma sätt som dessa.
Förr trodde man, att inaveln nödvändigtvis
medförde en allmän vitalitetssänkning, men denna
uppfattning har visat sig felaktig (se Ärftlighetslära).
Inavelns resultat beror på utgångsmaterialets
beskaffenhet. Om man bedriver inavel med djur, som bära
på ett stort antal dolda svaghetsanlag och letalfaktorer,
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
