Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakningsduglighet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakningsduglighet
Bakterier
En viktig förutsättning för god B. hos både
vete-och rågmjöl är, att den spannmål, av vilken det
framställts, icke varit groddskadad eller mältad (jfr
Mält-ningsgrad).
Hos vete kunna betydande skillnader i B. förekomma
mellan olika partier. Dessa skillnader bero dels på olika
bakningsförmåga hos odlingsmaterialet och äro
av ärftlig natur, dels på under vilka betingelser vetet
odlats. Bästa B. har man vanligen hos vissa
proteinrika vårveten av Fife-tvpen (Canada) samt hos de
s. k. hårda (glasiga) höstvetena (Hard-wintertypen
från U. S. A. och liknande). Även våra gamla svenska
lanthöstveten hava relativt god bakningsförmåga. Hos
det västeuropeiska Squareheadvetet och ett flertal
andra s. k. mjuka eller mjöliga höstveten från samma
område är bakningsförmågan mycket dålig, och detta
har delvis gått i arv till en del av våra, genom korsning
mellan lantvete och Squarehead uppdragna förädlade
höstvetesorter. Det har dock numera lyckats den
svenska höstveteförädlingen åstadkomma sorter av
Squarehead-typ med god B. Bäst i detta hänseende
äro i här nämnd ordning: Sveavete II, Glutenvete,
Thule vete III, Stålvete, Skandiavete II och
Äring-vete II.
Bland vårvetena hava Extra-Kolben II, Atle och
Diamant II bästa bakningsförmågan.
De yttre förhållanden, som gynnsamt påverka B.,
äro riklig tillgång på kväve i jorden samt torr och
varm väderlek vid mognaden.
Hos rågen äro skillnaderna i B. betydligt mindre
än hos vetet och svåra att fastställa. Avgörande för
rågens B. är i första hand frihet från grodda kärnor.
Å. Å.
Ilakslacj, se Ärftlighetslära.
IJakteriekräfta, se Rotkräfta.
Uakteriekultur, se Baljväxtbakterier.
- Bakterier (Ilaeiller) äro ytterligt små, encelliga
organismer, som så att säga stå mellan de lägsta, encelliga
djuren (urdjur) och de lägsta, encelliga växterna
(alger). Ur vetenskaplig synpunkt räknas de dock
till växtriket, och deras vetenskapliga namn är
Schizo-mycetes (klyvsvampar).
B:s former äro mycket enkla och växla mellan
kulform, stavform och mer eller mindre
korkskruvs-liknande former. De kulformiga kallas Micrococcus
(kocker), de stavformiga Bacterium, när de ej bilda
sporer, och Bacillus när de äro sporbildande. De
korkskruvsformiga kallas Vibrio och Spirillus.
Mikro-kockerna indelas i olika grupper allt efter
dottercellernas läge efter cellklyvningen. Stafylokocker äro
sådana, som ligga i oregelbundet formade,
druvklas-liknande gyttringar. Diptokocker äro parvis och
streptokocker radbandsvis sammanhängande kocker. Tetrader
äro fyrcelliga, kvadratiskt sammanhängande och
Bakterier. Fig. 1. Olika bakterieformer.
Sarcina kallas regelbundet kubiska,
bomullsbalslik-nande gyttringar av kocker.
Bakteriecellerna innehålla protoplasma med
insprängda fettdroppar, korn av äggvite- eller
kolhydratnatur samt små runda, vätskefyllda håligheter
(vakuoler). Det hela inneslutes av en cellmembran.
Enligt nyare undersökningar torde de med säkerhet
innehålla en cellkärna i enlighet med förhållandena
i de högre växternas celler. Hos vissa B. kan
cellmembranen ibland svälla upp till stora, gelatinösa
omhöljen (kapslar, — kapsel b ak t e r i c r.), och genom
den härigenom uppkommande sammanklibbningen av
cellerna kan den vätska, vari sådana bakterier utveckla
sig, bli slemmig och tråddragande.
B:s storlek uttryckes med grek. bokstaven p
(1 fi = 0,001 mm). Mikrokockernas storlek växlar i
allmänhet mellan 0,5—1,5 fi, de stavformiga B:s
längd 2—10 fi och tjockleken 0,4—1 fi. Enstaka arter
kunna såväl under- som överskrida dessa mått. Det
finnes även mikroorganismer så små, att de ej synas
ens vid den starkaste förstoring (2 000—4 000 gånger).
Dessa kallas ultravisibla. (Jfr. Yirussjukdomar).
B. föröka sig genom tvärdelning, klyvning av
cellerna. Av en cell uppstå genom klyvning på mitten
två nya. Denna klyvning kan i särskilt gynnsamma
fall ske på ungefär % timme. En alltför kraftig
förökning hindras dock genom den inbördes konkurrensen
cellerna emellan, genom hopade avsöndringsprodukter
o. s. v.
Sporbildning. Vissa stavformiga B., men visst
ej alla dylika, bilda sporer (endosporer), vilka äro att
betrakta som ett slags viloceller. Sporerna uppstå
inuti cellerna som runda eller ovala, starkt ljusbrytande
kroppar, belägna antingen i mitten eller i ena ändan
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
