Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Begasning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Begasning
Benbrott
Begasning, se Skadedjursbekämpning.
Bcgonia, se Knölbegonia.
Bekämpande av smittosamma sjukdomar, se
Infektionssjukdomar.
Bekämpning av skadedjur, se Skadedjursbekämpning.
Belgiska hästen, se Hästraser.
Bellis, se Tusensköna.
Belysning, se Ljus.
Belägg användes som uttryck för antalet djur eller
djurens samlade levande vikt pr ytenhet under varje
eller i medeltal för samtliga betesomgångar i en fålla.
Ett ökat B. möjliggör hastigare avbetning och gynnar
betets fullständiga utnyttjande. B. W.
Ben. Benvävnaden hos fåglar och däggdjur utmärker
sig genom stor fasthet och hårdhet och är därför
särskilt ägnad att ge stöd och stadga åt kroppen samt
skydd åt ömtåliga organ. Fastheten sammanhänger
med att mellansubstansen är mycket rik på oorganiska
salter. I mellansubstansen finnas små håligheter, s. k.
benlakuner, vilka stå i förbindelse med varandra
medelst mycket fina förgrenade kanaler s. k. strålkanaler.
I varje benlakun ligger en bencell, som sänder ut fina
protoplasmautskott i strålkanalerna. Härigenom
komma bencellerna i förbindelse med varandra.
Benvävnaden är av två slag: kompakt och svampig.
I den kompakta benvävnaden ligga cellerna
regelbundet ordnade i bestämda system. I benets
längdriktning gå fina kanaler, s. k. haverska kanaler. Dessa
kanaler föra blodkärl, vilka förse bencellerna med
näring. Genom tvärgående grenar stå de haverska
kanalerna i förbindelse såväl med varandra som med den
B. beklädande bindvävshinnan, benhinnan.
I den svampiga benvävnaden förekomma inga
haverska kanaler. Bensubstansen upplöser sig i ett
nätverk av fina benbjälkar, omslutande talrika små med
varandra sammanhängande håligheter, vilka innehålla
röd benmärg, en på blodkärl rik bindvävnad.
Bensubstansen utgöres i vattenfritt tillstånd till
omkr. ’/s av organiska ämnen, bland vilka ossein
utgör huvudbeståndsdelen. Av denna anledning giva B.
vid kokning med vatten lim. B. innehåller växlande
mängd fett, i de rörformiga benen omkring 25 %.
Inlagrade i den organiska substansen förekomma en
riklig mängd oorganiska salter, av vilka omkring 85 %
utgöres av kalciumfosfat och för övrigt förekomma
kalciumkarbonat, magnesiumfosfat, kalciumfluorid,
kalciumklorid m. fi. Vattenhalten växlar från 14—44 %.
Färska B. innehålla 14—25 % vatten, 15—50 % fett
samt i det fettfria torrämnet omkring 40 % organiska
ämnen med intill 6 % kväve och 60 % aska, varav
omkring 40 % fosforsyra och 50 % kalk. På grund av detta
sitt innehåll av kalk och fosforsyra användes B.
(benmjöl) som mineralnäring till husdjuren och till jordens
gödsling. Jfr även Skelett. I. J-n.
Benaska erhålles som en vit eller nästan färglös,
mine-ralisk återstod vid förbränning av bensubstans av
ryggradsdjuren och har, oberoende av
utgångsmaterialet, en mycket likartad sammansättning. B:s
huvudbeståndsdelar äro kalk och fosforsyra, som jämte
magnesia, natron, m. fi. mineralämnen ingå i
benbyggnaden. En vanlig uppgift för benaskans
sammansättning är följande (siffrorna i procent):
Kalk (CaO)..............52,0
Fosforsyra (P2Oä) . . 40,3
Magnesia (MgO). . . 1,2
Natron (Na20)..........1,1
Kali (K20)......... 0,2
Klor (Cl).......... 0,1
Fluor (F).......... 0,1
Kolsyra (COa)...... 5,0
Benmjöl, framställt genom målning av återstoden
efter urlakning av ben med fettlösningsmedel och med
vatten, varigenom benfett och limämne avlägsnats,
består av övervägande B. jämte växlande mängder
organisk (kolhaltig) substans. O. S-g.
Benbrott kan vara fullständigt (fraktur), då benet
genom brottet delats i två eller flera i förhållande till
varandra rörliga delar, eller ofullständigt (fissur), då
endast en spricka uppstått i benet. Benbrott kunna
uppkomma dels hos djur med friskt bensystem, om
detta utsättes för alltför starkt våld, t. ex. vid
spark-ningar och slag på extremiteterna, dels hos djur, som
i samband med vissa sjukdomar fått ett mycket
försvagat eller skört skelett (benskörhet), där ett benbrott
kan uppstå utan något påtagligt yttre våld, t. ex.
endast genom den påfrestning, som skelettet utsättes
för, när en sådan benskör ko reser sig upp. Om ett
ben är brutet i tvenne delar, utan att omgivande
vävnader undergått svårare skador, kallas brottet enkelt,
om benet är splittrat i flera bitar och den omgivande
vävnaden är svårt skadad, kallas brottet komplicerat.
Om samtidigt huden över brottstället är skadad, så
att benändarna äro blottade, talar man om ett öppet
brott. Har ett brott träffat ryggraden, inställer sig
förlamning av bakdelen, och gäller det brott å
extremiteternas ben, visar djuret stark hälta eller oförmåga
att belasta benet. När vid ett brott de två benändarna
röras mot varandra, uppstår i regel ett egendomligt
skrapande ljud, som benämnes krepitation.
Läkning av ett B. sker med bildande av en s. k.
kallus, en vävnad, som bildas från brottändarnas
bindvävselement och som så småningom ombildas till
benväv, vilken efter hand undergår en funktionell
anpassning. En förutsättning för att det skall kunna
bildas en fullgod kallus är, att brottstyckena hållas
stilla och att de kunna bringas att ligga mot varandra
under läkningsperioden. Behandlingen vid B. går
därför ut på att i möjligaste mån, t. ex. genom spjälkning
eller gipsbandage fixera benändarna vid varandra.
I allmänhet gäller, att ett B. läker lättare hos de mindre
husdjuren än hos de större, och lättare hos unga indi-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
