Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benbrott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benbrott
Benskörhet
vider än hos vuxna eller gamla djur. Brott av de
stora rörbenen kunna i regel icke läkas hos vuxna
häst- och nötkreatur. Brott av bäckenet, kot- och
kronben eller brott på huvudets ben kunna däremot
ofta läkas, så att djuret kan användas till arbete
eller avel. N. L.
Benliinna, se Ben.
Benhinneinflammatlon (periostit) är en inflammation
i benhinnan, vilken antingen kan uppkomma efter
yttre våld, såsom sparkar och slag eller till följd av
stark tänjning på benhinnan genom de senor och band,
som fästa på benet. På det skadade området uppstår
värme och ömhet samt en begränsad ansvällning eller
uppdrivning och, om den sjukliga processen i
benhinnan är belägen å någon av extremiteterna, vanligen
också hälta. Vid kronisk B. uppstår i regel så
småningom en benpålagring på det angripna partiet. Om
en sådan ben-nybildning uppkommer på skenbenet,
talar man om ett överben. Mestadels anträffas dylika
B. på frambenen hos yngre ridhästar (remonter), då
de sättas i hårt dressyrarbete. Speciellt utsatta äro
sådana hästar, som ha oregelbundna benställningar.
Behandlingen består i kylande omslag, så länge
lidandet befinner sig i det akuta stadiet. I kroniska fall
tillgripes ofta blistring eller bränning. N. L.
Benkol beredes genom kolning (upphettning utan
lufttillförsel, så att förbränning undvikes) av bensubstans,
befriad från fett, och användes dels till avfärgning av
vattenlösningar av socker och andra ämnen, dels som
svart färgstoff, huvudsakligen vid rostskyddsmålning
och som slamfärg (kalkfärg). O. S-g.
Benkornell, se Korneli.
Benkross eller benskärningsmaskin användes för att
sönderdela råa eller kokade ben till höns- eller
svinfoder m. m. De större apparaterna skära eller hyvla
sönder benen medelst på en axel fästade roterande
knivar, som skära mot en i stativet fastsittande kniv.
För mindre behov finnas enklare apparater, som endast
krossa benen genom tryck med en hävstång. N-g.
Benmjukhet, se Rachitis.
Benmjöl har gamla anor som gödselmedel men var
särskilt i ropet under förra delen av 1800-talet. Vid
denna tid var det det ojämförligt viktigaste
gödselmedlet men har sedermera minskat mer och mer i
betydelse.
Hos oss tillverkas och saluföres för närvarande:
Svenskt siktbenmjöl. . . . med 16 % P205 och 5,5 % N
Svenskt ångpreparerat
benmjöl..........................» 29 % P205 » 2,0 % N
D:o.............................» 32 % P205 »> 1,0 % N
B. är alltså väsentligen ett fosforsyregödselmedel.
Dess fosforsyra förekommer huvudsakligen som
trikal-ciumfosfat. Härav följer, att det ger bästa resultat vid
lågt pH-värde, alltså på sura jordar. På neutrala och
alkaliska jordar är dess verkan jämförd med
superfosfat ganska ringa. Verkan av B:s kväve angives
vanligen till 60 % av salpeterkvävets. Liksom övriga
fosforsyregödselmedel måste det nedbrukas
omsorgsfullt i jorden, helst medelst skumplog, för att komma
till sin rätt (se även Blandgödselmedel). G. T-n.
Bensin är den i Sverige och andra germanska länder
vedertagna beteckningen på blandningar av
lättflyktiga kolväten*, framställda huvudsakligen ur
bergolja, lämpliga till drivkraft i mindre
förbränningsmotorer, framför allt för bil- och flygmaskinsdrift.
Handelns B. har emellertid under årtiondenas lopp
varit föremål för vissa förändringar och våra dagars B.
är framför allt något tyngre och något mindre
lättflyktig än tidigare. Man skiljer mellan lätt och tung B.
Den förra har en något lägre eg. vikt (0,695—0,725) och
lägre kokpunkt, den senare har högre eg. vikt (0,72—
0,78) och högre kokpunkt (80—150°). Den största
delen av världsmarknadens B. framställes ur
bergolja* genom dess rening och s. k. fraktionerad
destillation, ev. efter s. k. krackning (sönderdelning av
högkokande beståndsdelar). B. kan även framställas på
kemisk väg, huvudsakligen ur brunkol (starkare
väte-haltiga kol) genom tillförsel av vätgas under tryck
(s. k. hydrering), ett förfarande som i Tyskland
till-lämpas för inhemsk tillverkning av B.
(Bergiusför-farandet).
B. är en färglös eller svagt gul och stundom något
fluorescerande vätska, som brinner med svagt lysande
låga. Vid förbränningen bildas, därest lufttillträdet är
tillräckligt, endast kolsyra och vattenånga. Vid
ofullständig förbränning av B. bildas emellertid även
koloxid (kolos), vilket medför stora faror för
kolosförgiftning i garage, där bilmotorer hållits i tomgång.
B. avger redan under rumstemperatur eldfängda
gaser (B. har låg flampunkt) och kan ej släckas genom
begjutning med vatten, enär B. flyter på vattnet utan
att blandas därmed. Dessa omständigheter hänföra
B. till de eldfarliga oljorna av första klass, vilka
endast få handhavas och förvaras under iakttagande
av författningsenliga försiktighetsåtgärder.
Eldfarligheten hos B. inkräktar även på dess användning som
fläckurtagningsmedel, vilken grundar sig på B:s
egenskap att upplösa fetter och feta oljor. Till detta
ändamål rekommenderas därför ofta andra, icke eldfarliga
fettlösningsmedel, framförallt trikloretylén (»tri»).
Inom trafikmedlen, jordbruket och industrien
finner B. vidsträckt användning till fettextraktion,
exempelvis vid fabrikation av benmjöl och inom
olje-slageriet. Se även Bränsle. O. S-g.
Benskorv, se Hönssjukdomar.
Benskrot, se Slakteriavfall.
Benskörhet, se Osteomalaci.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
