Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beredningshuggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beredningshuggning -
av detta ske omedelbart, så att plantornas toppar bli
fria.
Om överståndarnas kronor äro högt ansatta och
stammarna raka samt tillväxten ännu god, kan det
ibland vara av fördel att låta sådana stammar få
utväxa till storverksträd. Såsom virke till grövre
stolpar kunna de uppnå mycket höga värden, vilka
väl motväga den skada, som åstadkommes på
ungskogen. R. L-k.
ßerjjarter pläga indelas i tre huvudgrupper:
eruptivbergarter, sedimentbergarter och kristallina skiffrar. I
vår fasta jordskorpa stiger temperaturen mot djupet
med ungefär en grad på 30 m. I jordklotets inre, där
temperaturen är mycket hög, befinner sig en glödande
massa, som kallas magma. På sina håll befinna sig
isolerade magmahärdar närmare jordskorpan. Vid
vulkaneruptioner tränger magman stundom upp och
breder ut sig i form av en trögflytande, glödhet lava i
vulkanens närhet. Vid avsvalningen stelnar denna lava
till en eruptivbergart. Själva ytskiktet stelnar fortast
och ger upphov till en glasig eller finkristallinisk
yt-bergart. Genom de bortkokande gaserna blir strukturen
stundom blåsigt svamplik (pimsten). Ali lava tränger
ej upp till jordytan. En del kan spränga sig fram i
sprickor och gångar inne i jordskorpan. Här sker
avsvalningen långsamt; vid stelnandet utbildas därför
större kristaller. Vanligen ligga dessa tämligen jämnt
fördelade i den slutliga bergarten och utan någon
särskild orientering. Eruptivbergarter av detta slag kallas
djupbergarter. Äro mineralkristallerna särskilt stora,
kallar man B. pegmatit.
Med avseende på utseende, egenskaper och kemisk
sammansättning kan man särskilja flera olika
djupbergarter. Viktigast är granit, som är uppbyggd
väsentligen av mineralen kvarts, fältspat, glimmer och
horn-blende eller augit. Halten av kiselsyra är stor,
bergarten kallas därför sur. Trots ganska väldefinierad
mineralsammansättning kan en och samma B. förete
mycket växlande utseende, särskilt beträffande färg
och kornstorlek. Detta gäller i särskilt hög grad om
graniten, som kan vara antingen gråvit, röd, grön,
gul eller blåaktig. Färgväxlingarna bero till stor del
därpå, att den ingående fältspaten kan vara olika
färgad. Dioriten har lägre kiselsyrahalt och föga eller
ingen kvarts. Ännu mindre kiselsyra har gabbro, som
vanligen till största delen består av basisk fältspat.
Diorit och gabbro äro ofta vackert mörka (grönsvarta)
och användas som monumentsten under namnet svart
granit. Detsamma gäller även den närstående hyperiten.
Porfyr är en sur ytbergart. Den består av en tät,
vanligen mörk grundmassa med däri vackert
inbäddade större ljusa kristaller. Särskilt NV om Siljan
finnas vackra porfyrarter, som funnit vidsträckt
användning för tillverkning av byggnadskolonner, urnor,
- Bergarter
ljusstakar och andra prydnadsföremål. Diabas och
basalt äro mörka, täta, hårda, basiska ytbergarter.
Diabas påträffas ofta som gångar (sprickfyllnader) i
andra bergarter. Av vulkaniskt ursprung (men starkt
omvandlad) är även vår hårda, täta, randiga
hälle-flinta. I jordens urtid var den vulkaniska
verksamheten mycket intensiv överallt, även i vårt land, och
då bildades de flesta av våra eruptivbergarter.
Det berg, som ligger blottat (som »går i dagen»), är
ständigt underkastat förvittring. Med
nederbördsvattnet spolas vittringsprodukterna mot större sjöar eller
till havet och där avsättes eller utfälles sand, lera,
kalkslamm, salter m. m. Även om avsättningen varje
år är ganska ringa, bildas dock under seklernas lopp
mäktiga avlagringar, som med ett gemensamt namn
kallas sediment till skillnad från förutnämnda
eruptivbergarter. På grund av en vanligen med årstiderna
följande periodicitet i avsättningen äro sedimenten
ofta mer eller mindre randiga t. ex. varvig lera. Ibland
hårdna sedimenten med tiden och giva upphov till
sandsten,* lerskiffer, kalksten,* kvartsit, saltlager
m. m. Ovanpå dem kunna sedan bildas andra
avlagringar, så att den B., som en gång legat i ytan,
kommer på ett djup av kanske tusentals meter.
Härigenom blir den utsatt för stort tryck och hög temperatur,
vilket leder till partiell eller fullständig
omkristallisa-tion, som helt kan förändra det ursprungliga utseendet.
De härvid ny- eller ombildade mineralkristallerna bli
ofta parallellorienterade, så att t. ex. även en granit
kan bliva randig. På sådant sätt bildade B. kallas
med ett gemensamt namn kristallina skiffrar. Till
dem räknas gnejs, leptit och glimmerskiffer m. fi.
Besläktade med dem äro en del ur kemisk synpunkt
ännu mera omvandlade bergarter t. ex. täljsten, som
är lös, lättarbetad och eldfast och därför användes till
kaminer o. dyl. Gnejs har ungefär samma
mineralsammansättning som granit och uppvisar liknande
färgvariationer. De kallas ofta med ett gemensamt
namn gråsten eller gråberg. Leptit kan betraktas som
en mycket finkornig gnejs.
Genom vissa rörelser i jordskorpan ha B. stundom
blivit veckade. Rörelserna i jorden ha även förorsakat,
att stora delar av jordskorpan, som en gång legat
under havet, nu är fast land och utsatt för vittring
och erosion. Därigenom ha bergarter, som långa tider
täckts av mäktiga avlagringar, ånyo blottats. Detta
gäller särskilt vårt land, som i forntiden låg sänkt i
havet och då blev övertäckt av mäktiga ler- och
kalkavlagringar. Dessa ha nu till största delen spolats
bort, så att de ännu äldre B. kommit i dagen. På
sina håll, t. ex. i Västgötabergens lerskiffrar och
kalkstenar, som skyddats av en yngre hård basalt,
s. k. »trapp», ha vi dock rester kvar av det gamla
sedimenttäcket.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
