Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beta
Beta
men Särimner lämnar en mycket god avkastning på
goda jordar i Uppland.
Sockerbetan är som kulturväxt yngre än foderbetan,
ur vilken den kan betraktas som utgången. År 1747
upptäckte tysken Markgraf, att B. innehöll »verkligt
socker», d. v. s. rörsocker; hans lärjunge Achard
lyckades finna en B. med så pass hög sockerhalt,
att sockerframställning kunde löna sig; han lyckades
också år 1801 trots stora motigheter anlägga den första
sockerfabriken, vilken dock efter få år måste nedläggas.
Achards arbeten fortsattes sedermera i Frankrike,
och genom Vilmorins förädling av den vita schlesiska
B. höjdes sockerhalten hos B., så att denna snart blev
en kulturväxt av rang. -— Efter ett första, misslyckat
försök år 1836 fick betodlingen fast fot i Skåne år 1854,
då en fabrik anlades i Landskrona, men det var först
ett trettiotal år senare, som sockerbetsodlingen började
utveckla sig till en för vårt land verkligt betydande
näringsgren. Numera odlas sockerbetor på omkring
50 000 ha, vilket är tillräckligt för att göra oss
självförsörjande i fråga om socker. Sockerbetsarealens
tillväxt illustreras av följande siffror:
1880-talet c:a 4 000 ha 1921—1925 38 000 ha
1901—1905 26 100 ha 1931—1935 45 400 ha
1911—1915 30 600 ha 1938 50 300 ha
Ungefär 85 % av sockerbetsarealen faller på Skåne.
Sockerbetan har en avlångt kägelformad rot, varav
endast nacken befinner sig ovan jord.
Torrsubstanshalten är 22—25 %; huvudparten härav är rörsocker,
men även andra sockerarter eller sockerartade ämnen
förekomma.
För betodlingen har den tyska, efter
ursprungsorten Klein-Wanzleben uppkallade stammen spelat
en mycket stor roll; av denna finnas numera en stor
mängd olika typer. I Sverige har sockerbetsförädling
bedrivits dels vid Svalöv, vars stam 015 huvudsakligen
går på export, dels vid Svenska
Sockerfabriksaktiebolagets förädlingsanstalt Hilleshög, vars synnerligen
stocklöparfria stam numera odlas på hela vårt lands
sockerbetsareal. För jordbrukaren är sortfrågan av
underordnat intresse, eftersom ali odling sker på
kontrakt för sockerbolaget, som tillhandahåller fröet.
Rödbeta*, se även Köksväxtodling.
Mangold, se Spenat.
Odling: Härstammande från en saltälskande
havsstrandväxt kräver den odlade B. ett tämligen milt
klimat med långa höstar. Dess anspråk på
markfuktighet äro ej särskilt stora, emedan den dels har
djupa rötter, dels tack vare sockerrikedomen besitter
stor sugkraft. Mot såväl vårfroster som höstfroster
är den föga känslig. B. trivs bäst på en måttligt
saltrik jord med neutral — svagt alkalisk reaktion; allt
för stor kalkhalt kan vara till skada genom att fram-
kalla bristsjukdomar*. Bäst äro mullrika lättleror,
sandmyllor och medelstyva lerjordar, väl dränerade,
djuparbetade och ogräsfria. Foderbetor gå även bra
till på styva lerjordar, på vilka sockerbetorna utvecklas
mindre väl och äro svåra att skörda, samt på grunda
kärr jordar.
B. upptar näring under hela vegetationsperioden
och assimilerar också stora näringsmängder, såsom
framgår av nedanstående siffror, vilka angiva totala
mängden i kg/ha av en del ämnen vid en normalskörd
av 30 dt/ha vete, 700 dt/ha foderbetor och 350 dt/ha
sockerbetor.
Kväve kali fosforsyra kalk magnesia
vete...... 85 75 40 25 15
foderbeta.. 185 355 65 45 50
sockerbeta. 150 225 60 65 55
Det är på grund härav tydligt, att betodlingen kräver
en riklig gödsling. Väl brunnen stallgödsel utnyttjas
väl och ges i mängder om 25—35 t/ha, helst på hösten;
därtill ges också konstgödsel, t. ex. pr ha 60 kg kväve,
40—60 kg fosforsyra och på sandjord 40 kg kali.
Kvävet ges antingen enbart som salpeter (helst
chilesalpeter, då B. äro natronälskande) eller hälften
kalkkväve (fore sådden) -f hälften salpeter, fosforsyran
som super- eller thomasfosfat, kalit helst i kainit;
denna innehåller nämligen icke bara mycket natron
utan även mycket magnesia. Sedan man funnit att B:s
hjärtröta* beror på borbrist, har även behovet av bor
ägnats uppmärksamhet; små mängder härav finnas i
naturlig chilesalpeter och i kainit. Sockerhalten hos
B. påverkas i någon mån genom gödslingen, kvävet
sänker, fosfatet ökar halten.
Utsädet skall för att kunna statsplomberas ha minst
77 % grobarhet efter 12 dagar och 97 % renhet. Sådden
bör verkställas tidigt; vid alltför tidig sådd kan dock
ogräset lätt ta överhand och stocklöpningen bli för
stark; därför sås B. lämpligast omedelbart efter
vårsäden. Stocklöpningen gynnas av perioder med låga
temperaturer vid eller under tiden närmast efter
groningen. Utsädesmängden är vid normal grobarhet
c:a 25 kg för foderbetor, 30 kg för sockerbetor,
myll-ningsdjup på styvare jordar 1—2 cm, på luckrare 2—4
cm. Badavståndet bör hållas så litet som möjligt,
för sockerbetor 40—45 cm, för foderbetor 45—50 cm,
och plantorna gallras till 20—25, på sämre jordar
25—30 cm avstånd i raden. Med ökat antal plantor
per ha följer ökad avkastning, och plantantalet bör
gärna uppgå till 80 000, vilket efter tillägg av
genomsnittligt antal mistor innebär, att plantantalet från
början bör vara omkr. 100 000 (25 x 40 eller 20 x 50 cm).
B. kräva en synnerligen intensiv och omsorgsfull
skötsel; närmast efter uppkomsten verkställes
avstånds-hackning och första hästhackning, därefter gallras,
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
