Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björk
Blad
alltid av grov sprickbark. Veden användes i största
utsträckning till bränsle, dock även, särskilt om den är
masurartad, som möbelvirke och för varjehanda
slöjdändamål. Mot fuktighet är björkvirket föga
motståndskraftigt, och det angripes lätt av svampar,
särskilt av olika tickor såsom björkticka (Polyporus
betulinus) m. fi. samt av honungsskivling (Armillaria
mellea). Björkved blir därför snart värdelös, om man
längre tid låter den ligga staplad i skogen. B. är ett
utpräglat ljusträd, som har svårt för att förnya sig i
skuggan av andra träd, men de lätta nötterna spridas
lätt och över långa sträckor med vindens hjälp, varför
plantor ofta komma upp i massa på öppen mark på
betydligt avstånd från bestånd av trädet.
Masur-björk växer gärna på något torrare mark än den, som
glasbjörk föredrar. Dvärgbjörk uppträder mest i
Norrland, men är även spridd långt söderut på mossar.
Den är merendels en låg buske, uppe i fjällen t. o. m.
ofta krypande. Buskartade mellanformer mellan den
och glasbjörk uppkomma genom hybridisering och äro
norrut vanliga. H. G. S.
Björkfrostmätare, se Frostfjärilar.
Björkkärr, se Myr.
Björkkärrtorv, se Torv.
Björklera, se Jordarter.
Björkskog, se Skogstyper.
Björksplintborre, se Barkborrar.
Björkticka, se Ticka.
Björnbindning, se Bindsle.
Björnbär eller björnhallon är ett
sammanfattningsnamn för de till fruticosus-gruppen inom hallonsläktet
(Rubus) hörande talrika arterna. De äro alla buskar
med långa, bågböjda årsskott, som slå rot i den
nedböjda spetsen och sålunda sprida sig. Följande år bildas
sidoskott, som blomma och sätta frukt, varpå liksom
hos hallon detta skottsystem vanligen bortdör och
er-sättes av nya »utlöpare», som genomgå samma
utvecklingsförlopp. Årsskotten kunna bli flera meter långa
och bilda ofta synnerligen svårgenomträngliga snår,
då de äro kraftigt beväpnade med taggar, som även
uppträda på undersidan av de fingrade bladens skaft.
Blommorna sitta i klasar och ha ganska stora, vita
eller röda kronblad. De egentliga frukterna äro små
stenfrukter, löst förenade till en samfrukt, »björnbäret».
Frukter av våra vilda, särskilt utefter västkusten ofta
massvis uppträdande arter insamlas mycket och lämna
särdeles välsmakande sylt, men de äro på grund av
sitt växtsätt besvärliga att odla, varför man i våra
trädgårdar oftare finner utländska arter såsom R.
armeniacus från Armenien, R. villosus från
Nordamerika m. fi. Dessa äro dock föga härdiga och gå väl
till blott i södra Sverige, ehuru även där bäst på spalier.
H. G. S.
Björnhallon, se Björnbär.
Björnloka (Heracleum sibiricum) är en högvuxen ört
av de flockblomstrigas familj med grov, ihålig stjälk,
dubbelt eller tredubbelt parbladiga blad och gröna
blommor i stora sammansatta flockar. Den är ganska
allmän i hela landet på ängar och i lundar. I södra
Sverige förekommer, mest på vägkanter och dikesrenar
en annan art H. spondylium med vita eller rödaktiga
blommor. Heracleum-arterna odlas också som
prydnadsväxter. H. G. S.
Björnmossa, se Mossa.
Björntrampare, se Exteriörbedömning.
Blaek, se Färg.
Blad äro de organ hos de högre växterna, som
huvudsakligen ombesörja näringsberedning, andning och
vattenavdunstning, och deras skivform, som ju är
den vanligast förekommande, står i samband med att
w
Blad. Fig. 1. Från vänster: barr, lancettlikt, avlångt,
ovalt, äggrunt blad.
Blad. Fig. 2. Från vänster: hjärtlikt, njurlikt, pillikt,
spjutlikt blad.
Blad. Fig. 3. Trefingrat blad av guldregn (a),
sjufin-grat av hästkastanje (b), och parbladigt av ros (c).
de genom den bli bäst i stånd att utföra sina
funktioner. B. kunna emellertid också antaga avvikande
former i samband med att de anpassats för andra
ändamål. Som huvudtyp kan man betrakta örtbladet
(»mellanbladet»), d. v. s. växtens vanliga gröna B.
Detta brukar bestå av två eller tre delar: skiva, skaft
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
