Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blad
Bladlöss
stor vattenavdunstning. Under denna stå stora
cylindriska celler, s. k. palissadeeller, och under dessa finnas
mera oregelbundet anordnade celler, s. k.
svampvävnad, mellan vilka finnas luftrum, som i sin tur
stå i förbindelse med större andhålor, vilka med
klyvöppningar mynna å undersidan. Svampvävnaden
och palissadcellerna innehålla bladgrönt, klorofyll, och
särskilt de senare äro verksamma vid assimilationen.
Utom som andnings- och assimilationsorgan
tjänstgöra bladen som avdunstningsorgan för överflödigt
vatten, som upptagits med rötterna. Ombildade blad
kunna ha mycket olika uppgifter. De flesta av växtens
organ kunna i själva verket tänkas uppkomma ur
på olika sätt ombildade blad. G. Dbg.
Bladiläcksjuka benämnas många olika växtsjukdomar,
som karakteriseras av fläckar på bladen. Bland dem
märkes kornets B., som är närbesläktad med
strim-sjuka* och liksom denna förorsakas av en svampart
av släktet Helminthosporium, II. teres. På bladen
bildas icke som vid strimsjuka långa strimmor, utan
kortare och bredare, mörka fläckar, som ofta genom
en smal förbindelseled äro parvis förbundna, så att
de tillsammans likna ett H. Medan strimsjukan
angriper hela plantan, är B. lokaliserad till vissa fläckar,
som dock kunna bli mycket talrika. Stråskjutningen
hämmas icke i högre grad. Kärnornas utseende kan
skämmas genom att det även på dem uppstår mörka
fläckar. B. uppträder huvudsakligen under
ogynnsamma växtbetingelser, t. ex. vid dålig dränering.
Svampen sprides med utsädet, men kvarlever även i
marken. Utsädesbetning har därför endast begränsad
betydelse. Th. Lfs.
Bladgrönt eller Klorofyll, se Klorofyll och
Växtfärg-ämnen.
Bladloppor (fam. Psyllidae) äro små insekter av
bladlössens storlek. De ha från sidorna hoptryckt
bakkropp och två breda, genomskinliga vingar med glest
ribbverk. De fullbildade, särskilt de på träd levande,
kunna hoppa. Larverna ha en plattryckt kropp med
åt sidorna riktade ben. Många arters larver avsöndra
rikligt med vax. En ytterst vanlig art är äpplebladloppan
(Psylla mali SCHMBG.). Den lägger på hösten gula,
ovala, knappt millimeterlånga ägg på undersidan av
kvistarna. I knoppsprickningstiden kläckas äggen,
varefter larverna krypa ned i de svällande knopparna.
Deras närvaro igenkännas på små vita, klibbiga
exkre-mentdroppar i knoppspetsarna. Sedan knopparna
slagit ut, finner man de rikt vaxklädda larverna på
bladskaft och blomskaft, där de avsöndra rikligt med
exkre-menter. Äro de många, hämmas bladens och
blommornas utveckling i hög grad. Vid midsommartiden
framkomma de fullbildade. Besprutning med
fruktträds-karbolineum (8—10 %) tidigt på våren dödar äggen.
Nikotinhaltiga vätskor kunna oskadliggöra larverna.
Närbesläktad är päronbladloppan (P. pyrisuga
Först.), vilken övervintrar som fullbildad och lägger
ägg på de nyutspruckna bladen. Angripna blad bli
ofta starkt deformerade, buckliga eller krökta. Äldre
larver finner man på fjolårsveden i täta kolonier, som
på grund av de rikliga söta exkrementerna gärna
besökas av svartmyror. Medel: nikotinbesprutning.
Morotbladloppan (Trioza viridula ZETT.)
framkallar den på morötter och även någon gång på dill
förekommande »krussjukan». De fullbildade övervintra,
gärna på barrträd, och lägga sina små ägg i
kanterna på de spirande morotsplantornas bladflikar.
De stå ut som små taggar på dessa. Genom de platta,
genomskinliga, mot underlaget tätt tryckta, av vit
vaxfrans omgivna larvernas sugningar kröka sig de
angripna bladflikarna starkt, ofta så att hela plantan
tovar hop sig till en boll. Medel: tidig besprutning
med nikotin, upprepad vid gallringen. Lönande åtgärd
endast vid odling av matmorötter. A. T.
Bladlöss (fam. Aphididae) bilda en artrik insektsgrupp
av karakteristiskt utseende. Den fullbildade,
bevingade insekten har sugande mundelar, bakom
huvudet en vanligen mörkfärgad, kullrig mellankropp,
uppbärande två par vingar, de främre störst, samt 3 par
långa ben. På bakre delen av bakkroppen märkas
ofta två snett uppåtriktade spröt, ryggrören.
Tillsammans med dessa bevingade B. finner man också
ofta individer, som uppenbarligen äro fullvuxna men
påminna om larver, ty huvud, mellankropp och
bakkropp äro föga eller ej alis avsnörda från varandra.
Förutom dessa två typer kan en och samma art
uppvisa ännu ett par sådana. Så t. ex. kan den ur
vinterägget kommande stammodern för en koloni vara
avvikande genom stark kullrighet och den på hösten
äggläggande honan vara en vinglös dvärgartad individ.
De flesta ovan mark levande B. övervintra som ägg.
Alla fortplanta sig under vegetationsperioden
parteno-genetiskt, d. v. s. utan föregående befruktning, och
alla äro således vid den tiden honor. Ägg av sådana
honor kläckas strax före eller vid framkomsten,
varför dessa B. sägas föda »levande ungar». Hos många
arter följer den ena generationen efter den andra utan
säregna avvikelser i levnadsförhållandena, medan
hos andra en s. k. generationsväxling äger rum,
innebärande, att arten under kortare eller längre tid byter
värdväxt. Så är fallet t. ex. hos den mycket vanliga
häggbladlusen (Rhopalosiphon padi L.), vilken
övervintrar som ägg på häggen. Den lämnar vid
midsommartiden i bevingade generationer denna värdväxt
för att begiva sig till vårsäd och gräs och sedermera på
hösten återvända till sin ursprungliga värd, där hanar
och honor, som para sig, komma till och äggen läggas.
På t. ex. havre gör denna art under torra somrar
ofta stor skada. På sädesslagen förekommer även en
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
