Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blandsäd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blandsäd
Blod
dessa eller ett av dem ärter eller vicker eller bådadera.
Råg + luddvicker ser man någon gång i södra och
mellersta Sverige. Vårråg + korn är mycket sällsynt.
En viktig förutsättning för ett lyckat resultat av
odlingen av B. är, att sorterna mogna något så när
samtidigt. Fullständig överensstämmelse behöver dock
icke råda, eftersom de i ett biandbestånd ingående
arterna i hög grad anpassa sig efter varandra. Några
bestämda regler för sammansättningen av de olika
slagen av B. kunna icke ges, ty förhållandena växla
starkt alltefter jordens och klimatets beskaffenhet.
I fråga om gödslingsbehovet står B. ungefär mitt
emellan de sädesslag, av vilka den är sammansatt, dock
med undantag av kvävebehovet i de fall, då
baljväxter ingår i B. vilka ofta helt kunna fylla stråsädens
behov. H. O—d.
Enligt frökontrollens regler skall såsom B. betecknas
varje vara, i vilken halten främmande gagnväxtfrö
uppgår till lägst 15 % av varans vikt. H. W—e.
Blastensilage, se Ensilage.
Blastningsmaskin, se Kålrot.
Blastningsskyfflar, se Kålrot.
Bleke, se Lösa avlagringar.
Blckjord, se Jordmåner.
Bleksot eller kloros hos växter kallas sjuklig
blek-färgning av normalt gröna växtdelar, vilken beror på
att bladgrönt (klorofyll) icke bildas i normal mängd;
i utpräglade fall kan växtdelen bli helt vit eller gulvit.
En vanlig orsak till B. är brist på järn, uppkommen
genom att de i jorden förekommande järnföreningarna
icke kunna av växten upptagas. Ofta är detta
förhållandet i starkt kalkade jordar. Även brist på kväve,
svavel, mangan m. m. kan förorsaka B., liksom även låg
temperatur (iakttages ofta på tidigt på våren
frambrytande blad), ljusbrist samt ärftliga anlag (t. ex.
hos brokbladiga former av diverse växter). Av
järnbrist förorsakad B. kan hävas genom besprutning med
järnvitriollösning (lgpr liter); trädartade växter kunna
även bevattnas med sådan lösning (10 g pr liter).
Th. Lfs.
Blindbotten, se Bjälklag.
Blindhavre och blindkorn betecknas av E. Henning en
sjuklig företeelse hos havre resp. korn, vilkens
förnämsta symtom består i att småaxen, särskilt de nedre
bli förkrymta och tomma. Häri liknar sjukdomen
gul-spetssjuka*, men de för denna utmärkande
bladsymtomen ersättas med brunfärgning och
förtorkande av bladen. Sjukdomen uppträder på mossjord
och förmodas av Henning ha sin grund i jordens
fysikaliska beskaffenhet; den kunde i H:s försök bekämpas
genom lerslagning. Th. Lfs.
Blindkorn, se Blindhavre.
Blindnässla, se Plister.
Blindtarm, se Fodersmältningsorgan.
Blistcr eller skarpsalva är en salva, som innehåller
något starkt hudretande medel, t. ex. kvicksilverjodid.
B. användes mycket vid behandling av sen- och
ledlidanden, framför allt hos häst. Genom hudretningen
åstadkommes en kraftig hudinflammation, vilken
medför en ökad blodtillförsel även till underliggande
vävnad, varigenom läkningsprocessen i regel påskyndas.
En bidragande orsak till läkning är även, att hästen i
samband med blistringen får en längre tids vila. N. L.
Blixtljus, se Magnesium.
Block, se Skogsindelning.
Blockmark kallas i allmänhet blockförande morän
och särskilt om mängden block är påfallande stor.
Blockmängden kan vara onormalt stor av olika
anledningar, men beror vanligast på att berggrunden
varit starkt söndersprängd. En koncentrering av
moränblocken till markytan uppstår vid bortslamning av
det finare materialet genom vågsvall eller genom
strömmande vatten särskilt vid de under istiden ofta
förekommande sjötappningskatastroferna. Lokalt kan
drivisblock förekomma i så stor utsträckning, att B.
även uppstår av annan avlagring än morän. S. J.
Blod. Hos de lägst på utvecklingsskalan stående
djuren sker näringsupptagandet, avgivandet av
ämnesomsättningens avfallsprodukter och gasutbytet helt
enkelt medelst diffusion genom kroppsytan. I och
med en högre utveckling har en arbetsfördelning skett
mellan kroppens celler med bildande av för olika
funktioner avsedda organ. Härmed har också behov
uppstått av ett transportmedel för förflyttning av
näringsämnen och syrgas från de upptagande organen
(tarmen, lungorna) till de förbrukande vävnaderna,
från dessa av vid ämnesomsättningen bildade
slutprodukter till de utsöndrande organen (lungorna,
njurarna) samt av näringsämnen och vissa
organfunktionerna påverkande retmedel, hormoner, även
andra organ sins emellan. Till fyllande av detta behov
ha B. och de detta inneslutande cirkulationsorganen
(hjärtat, blodkärlen) tillkommit.
B. är hos ryggradsdjuren en röd, ogenomskinlig
vätska med salt smak, mer eller mindre utpräglad,
frän lukt och svagt alkalisk reaktion. Det har den
egenskapen att, då det tömmes ur ett blodkärl och
kommer i beröring med andra vävnader eller
främmande kroppar, efter i regel några få minuter stelna
till en sammanhängande, geléaktig massa (koagulera,
levra sig); detta är av den största betydelse för
förhindrande av förblödning genom sårskador, vid vilka
blodkärl, åtminstone kapillärer, alltid öppnas. — B.
består dels av en gulfärgad, klar vätska, blodplasma
(60—70 vol. %), dels av i denna uppsvämmade
»form-element», blodkroppar (40—30 %). Hindras B. att
koagulera och får vara i stillhet, sjunka blodkropparna
på grund av sin högre specifika vikt och skilja sig så-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
