Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodförgiftning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blodförgiftning -
breder ut sig. Om B. redan inträtt, söker man
ävenledes behandla infektionsporten samt därjämte
stimulera organismens motståndskraft. I vissa fall kan
specifika sera med fördel användas. N. L.
Blodbirs, se Hirs.
Blodklöver, se Klöver.
Blodkroppar, se Blod.
Blodkärl, se Blodomloppsorgan.
Blodlinje, se Ras.
Blodlus, se Bladlöss.
Blodmjöl, se Slakteriavfall.
Blodmjölkning förekommer stundom hos den nykalvade
kon, beroende på bristning av mindre blodkärl i
juvervävnaden i samband med den starka
blodtillströmningen vid inträdande laktation. Mjölken är då svagt
rödfärgad eller skär, och om man mjölkar i ett glas
och låter detta stå några timmar, avsätter sig en
bottensats av röda blodkroppar. Behandlingen består i
varsam mjölkning och undvikande av mjölkdrivande
utfodring. Stundom kan genom yttre våld, såsom
stängning, ett större blodkärl brista i en juverdel, då
mjölken från denna blir starkt blodfärgad. N. L.
Blod nä va, se Näva.
Blodomlopp. För att fylla sin uppgift vid
ämnesomsättningen i kroppen måste blodet vara i ständig
rörelse till och från kroppens alla delar samt komma i
intim kontakt med vävnadernas alla celler. Detta
åstadkommes genom B., som förmedlas av
blodomloppsorganen.*
Då man vill granska blodets gång i kroppen, väljer
man som utgångspunkt lämpligen hjärtat. Genom
rytmiska sammandragningar av förmak och kamrar
drives blodet ut i blodkärlen. Det blod, som vid
kontraktionen finnes i högra kammaren, flyter ut i
lungpulsådern, som går till lungorna och förgrenar sig i dess
kapillärnät (se Andningsorgan). Lungkapillärerna samla
sig sedan till stora vener, som mynna i vänstra hj
ärthalvans förmak. Detta kallas för »lilla kretsloppet».
Från vänster förmak flyter blodet till vänster kammare
och vidare genom stora kroppspulsådern (aorta) och
dess förgreningar till kapillärerna i kroppens olika
organ. Från kapillärerna samlas blodet i allt större
vener, som slutligen förena sig i två, den främre
hål-venen från kroppens främre delar och den bakre hålvenen
från kroppens bakre partier. Dessa vener mynna i
högra förmaket, och blodet har fullbordat »stora
kretsloppet».
Det blod, som kommer från måge, tarmar, mjälte
och bukspottkörtel, går ej direkt till nedre hålvenen,
utan passerar först genom en stor ven, portådern, in
i levern, där portådern upplöser sig i en massa kapillärer.
Dessa kapillärer förena sig sedan till några vener, som
mynna i bakre hålvenen, »»biblodomloppet».
Artärerna, som föra från hjärtat, ha alltid arteriellt
- Blodomloppsorgan
(ljust, syrerikt) blod, utom i stora lungpulsådern och
dess förgreningar, där blodet är venöst (mörkt,
syre-fattigt). Å andra sidan hava venerna d. v. s. de blodkärl,
i vilka blodet flyter titi hjärtat, alltid venöst blod utom
i de vener, som gå från lungkapillärerna till vänstra
förmaket. I dessa vener är blodet arteriellt.
När hjärtat sammandrager sig och sänder ut en ny
blodvåg, måste ett visst icke obetydligt
tryckmotstånd övervinnas i aorta. Blodtrycket avtager i
kärl-systemet, ju längre från hjärtat man räknar,
alltefter som drivkraften förbrukas, för att slutligen i
kapillärerna vara mycket ringa. I venerna sjunker
blodtrycket ytterligare, blir negativt, d. v. s. övergår
till en sugning, vilken är av stor betydelse för blodets
återströmning till hjärtat. I artärerna framdrives
blodet stötvis, men i venerna rinner det i en jämn ström.
Genomströmningen av blod i kroppens olika organ
kan regleras dels genom ändringar i kärlens volym och
dels genom ändring av hjärtfrekvensen. I. J-n.
Blodomloppsorgan ( = cirkulationsorgan). Till B.
höra hjärtat och blodkärlen, och hit kunna även räknas
lymfkärlen samt lymfkörtlarna.
Hjärtat har till uppgift att hålla blodet i ständig
rörelse. Det ligger i främre delen av brösthålan mellan
lungorna, inneslutet i en säck av en tunn serös hinna,
hjärtsäcken. Hos husdjuret ligger det med spetsen nära
bröstbenet och basen sträcker sig ungefär till
brösthålans mitt, 3/6 av hjärtat befinner sig till vänster om
brösthålans mittlinje. Hjärtat är en muskel, till formen
nära nog konisk. Det består hos de högre djuren av 2
skilda hälfter, den vänstra och högra hjärthalvan,
vardera delad i 2 rum, ett övre och mindre förmak
och en nedre och större kammare, sinsemellan förenade
genom en öppning. Väggarna äro i förmaken ganska
tunna men nå i kamrarna en betydande tjocklek,
framför allt i den vänstra, vars arbete är betydligt större
(se Blodomlopp). Vid öppningarna mellan förmak och
kammare finns ett slags tunna ventiler, hjärtklaffar, som
tillåta blodet att strömma från förmak till kammare
men ej tvärt om. Klaffarnas läge regleras genom
muskler, som äro ansatta på kammarväggen och med sina
trådar fästa på klaffarna. I högra förmaket inmynna
främre och bakre hålvenen, och från högra kammaren
utgår lungpulsådern (lungartären). I vänstra förmaket
tömmes blodet från lungvenerna, och från vänstra
kammaren utgår den kraftiga, stora kroppspulsådern
(aorta). Även vid inloppet till lungpulsådern och aorta
finnas ventiler; dessa äro 3-flikade och kallas på grund
av sitt utseende för de halvmånformiga klaffarna.
Hjärtat arbetar rytmiskt. Dess sammandragning,
sys-lole, och hjärtpausen inbegripet förmakens
sammandragning, kallad diastole, bilda tillsammans ett hjärtslag.
De äro åtföljda av karakterisktiska hjärtljud, som man
kan höra, om man lägger örat mot vänstra bröstväggen.
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
