Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blågröna alger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blågröna alger -
skilt fam. Nostochocaceae, finnas dock vissa avvikande
celler inordnade i trådarna, ofta i samband med
sporerna. Lägst stå Chroococcaceerna, där cellerna äro
helt fria eller på sin höjd sammanhållna av slem.
De blågröna algerna förekomma mest i sött vatten
eller på fuktiga ställen, rätt många dock i havet.
De äro färgade av klorofyll jämte cyanophycin, som
ger dem en blågrön, blå, violett, rödaktig eller nästan
svart färg. De ha förmåga av självständig
assimilation, men många föredraga dock vatten rikt på
organiska ämnen i sönderdelning. Några kunna leva i
mycket varmt vatten (källor med ända till 80° C.).
H. G. S.
Blåhjon, se Barkbockar.
Blåhägg, se Bärmispel.
Blåklint (Centaura Cyanus), tillhörande klintsläktet
bland de korgblomstriga, är ett allmänt ogräs, mest i
höstsäd, där den kan bli ganska iögonfallande genom
korgarnas rätt stora, trattformiga, blå kantblommor.
Nötterna, vilkas pensel lätt avlossnar, komma ofta
med bland rågen, ehuru detta vid användning av
effektiva rensningsmaskiner ej behöver ifrågakomma. Det
är numera heller icke så vanligt som förr att rågarna
lysa blå av detta ogräs. B. odlas även ofta nog som
prydnadsväxt. H. G. S.
Blåklocka (Campanula), ett stort släkte inom den efter
detsamma benämnda familjen, utmärkes av de
klock-formiga, femtaliga blommorna. Frukten är en kapsel,
som öppnar sig med hål, genom vilka de små, blanka
fröna falla ut. Släktet räknar hos oss 10 arter, av vilka
den vanligaste är C. rotundi/olia, som förekommer
på gräsbevuxen mark i hela landet ända upp i fjällen.
Den är en i allmänhet 20—30 cm hög ört med krypande
rotstock, rundade rotblad och jämnbreda stjälkblad.
I trädgårdar kan den genom den krypande rotstocken
och en stark skottbildning bli till ett visst besvär, men
som ogräs är en annan art, knölklockan (C.
Rapun-culoides) vida svårare. Denna har smalt hjärtlika eller
uppåt nästan lansettlika blad och en lång klase av
ensidigt hängande, merendels violetta blommor. Den
förekommer allmänt i trädgårdar, mest i gräsplaner, och
stundom också i vallar. Dess svårutrotlighet beror på
rotstockens byggnad, i det att denna är ytterst smal och
skör samt att varje liten lösryckt bit växer ut till en
ny planta. Har den kommit in bland andra växter,
är enda utvägen att gräva upp dessa och noggrant
plocka bort den ur deras rotsystem samt sedan
upprepa detta, om den åter börjar sticka upp. Från
rotstocken utgå emellertid tjocka, tappformiga rötter,
som äro ätliga, och sin nuvarande betydliga spridning
torde den delvis ha denna omständighet att tacka för.
Även en annan art, r ap un kelklo eka (C.
Rapun-culus) har ätliga rötter, och hos denna kunna dessutom
de späda bladen användas som ett slags sallad. Några
Blåsene
Knölklocka med trådsmal rotstock och ansvällda
näringsrika rötter på djupet.
arter äro skogsväxter hos oss, och ganska många odlas
i våra trädgårdar för de ofta stora och prydliga,
merendels blå blommornas skull. H. G. S.
Blålera benämnes leran vid hänsyn enbart till färgen.
Så långt lerlagren äro genomluftade, alltså i en
oxiderande miljö, betingas färgen till stor del av utfällda
järnföreningar med 3-värdigt järn. I såplerelagret,
där ingen oxidation förekommer utan där miljön
tvärtom kan vara reducerande, blir färgen ofta blå5
vilket beror på förekomsten av järnoxidulföreningar.
Blå färgton hos leran kan även förekomma inom
torrskorpans undre del och i fuktiga lägen redan strax
under matjorden, då reduktionsprocesserna äro
för-härskande. S. J.
Blålucern, se Grönfoder och Lucern.
Blålupin, se Lupin och Trindsäd.
Blånor äro avfallsprodukter, som fås efter skäktning
och häckling av spånadsväxter. De bestå av
hoptrasslade delar av de kortare tågorna. B. användas till
spinning av garn avsett för grövre vävnader t. ex.
säckväv, handduksväv o. d. De finna även direkt
användning vid tätning av ledningar, drivning av väggar
m. m. Jfr även Hampa, Lin och Spånadsväxter.
S. E-n.
Blåräv. se Pälsdjursavel.
Blåsbuske, blåsärt (Colutea arborescens och C.
cruentaj, den förra inhemsk i södra och mellersta Europa,
den senare med mera östlig utbredning, äro högvuxna
buskar med parbladiga blad och gula eller rödgula
blommor, särskilt utmärkta av de starkt uppblåsta
baljorna. De odlas hos oss som prydnadsbuskar, men
ha redan i Mälartrakten svårt att uthärda vintern.
H. G. S.
Blåregn, se Wistaria.
Blåsene, b 1 å t å t e 1 (Molinia caerulea) är ett i hela
landet på torvjord spritt gräs, utmärkt av sina synnerligen
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
