Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåsene ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blåsene
Blåyta
grova rötter, styvt upprätt strå med ett par helt korta
ledstycken vid basen och ett ofta över y2 m långt,
som avslutas av den blåaktiga vippan, vars byggnad
är synnerligen växlande. De fåtaliga bladen äro ganska
styva, och med undantag för övre Norrland räknas
det bland de sämre gräsen. H. G. S.
Blåsfotingar (ordn. Thysanoptera) kallas ett slags
små, mycket långsträckta, svarta eller bruna insekter
försedda med smala, knappt märkbara, i kanterna
fransade vingar och blåslika putor på fötterna, med
vars hjälp de hålla sig fast. Tripsarna, som dessa
insekter vanligen kallas, leva så gott som uteslutande på
växter och utsuga dessa med sina fina munverktyg.
De hava en knivformig äggläggningsapparat, varmed
de kunna sticka in sina ägg i vävnaderna. Larverna
likna föräldrarna i formen, men äro alltid blekfärgade,
vita, gula eller någon gång röda. Då de äro talrika,
uppkomma bleka fläckar på den gröna växtvävnaden,
vilken småningom vissnar. Ytterst vanlig är
sädes-tripsen (Limothrips denticornis Hal.), vilken
förekommer på en mängd gräs och alla sädesslag. Den
uppehåller sig i alla utvecklingsstadier inom bladslidorna,
som blekfärgas, gulna och vissna. Om insekterna äro
talrika före axgången, bli axen utsugna och förete
då hel eller partiell »vitaxighets. De övervintra
företrädesvis i grästuvor, varför gräsbevuxna dikes- eller
vägkanter intill åkrarna böra undvikas. Grästripsen
(Aptinothrips rufus Gmel.) är en närbesläktad art
med liknande levnadssätt. Den anses ha stor betydelse
för fröodlingen. En mycket vanlig art är även
ärttrip-s e n (Kakothrips robusta Uzel.), vilken tidigt kryper in i
skottspetsar och blommor. De förra bli mer el. mindre
förkrymta. I blommorna angripas fruktämnena, vilket
medför, att de utvuxna baljorna bli skrovliga av brun
sårkork, krokiga och illa matade. Vid svåra angrepp
bör man tidigt avtaga, bränna eller utfordra
ärthalmen. Då larverna av den nya generationen övervintrar
i jorden, bör man ej odla ärter på samma ställe två år
i rad. Slutligen har man på senare tid i Skåne anträffat
åkertripsen (Thrips angusticeps Uzel.), som angriper
unga kålrotsplantors blad, vilka bli buckliga och
knottriga av korkvävnad. A. T.
Blåsklövcr. se Klöver.
Blåsmask, se Ivringsjuka och Nötdynt.
Blåsmäre, se Lucern.
Blåsrost, se Rostsvampar,
Blåsstarr, se Starr.
Blåssvamp, se Häxkvast.
Blåsten, Blåvitriol, se Kopparvitriol.
Blåsutslag å könsorganen är en hos nötkreatur, endast
undantagsvis hos häst, förekommande godartad
könssjukdom, som orsakas av ett ultravisibelt virus.
Smittöverföringen sker framför allt vid betäckningen
men kan även ske genom infekterat strö eller red-
skap. Inkubationstiden är 1—6 dagar. Hos hondjur
visar sig sjukdomen som blåsutslag på skidslemhinnan
och könsläpparna, hos handjur med utslag på penis,
förhuden och pungen. Sedan blåsorna brustit, uppstå
i regel ytliga sår med röd botten och vallartade kanter.
Från såren avsöndras ett gult, klibbigt, varliknande
sekret; djuren visa tecken till klåda i könsorganen, och
hondjuren försöka komma åt att gnida könsöppningen
mot utstående föremål. Allmäntillståndet är i regel ej
nämnvärt påverkat. Sjukdomen går i regel till hälsa
på 2—3 veckor, dock inträffar ofta, att kor, som
genomgått sjukdomen, bli svåra att få dräktiga. Hos tjuren
kan lidandet understundom kompliceras med bildning
av bölder i förhuden, vilka sedermera försvåra eller
förhindra penis framförande vid betäckningen. Lindriga
fall av sjukdomen läkas utan behandling. Genom
renhållning av könsorganen och tvättning med svaga
antiseptiska lösningar kan läkningen påskyndas. Angripna
eller misstänkta djur få ej betäckas. N. L.
Blåsyreförgiftning, se Cyanväte och Förgiftningar.
Blåtåtel, se Blåsene.
Blåved, se Blåyta.
Blåyta kallas en blåaktig missfärgning av virke,
förorsakad av svampar. Endast splinten (ytveden)
angripes, ej kärnveden. Någon förändring beträffande
virkets hållfasthet, varaktighet, bränslevärde el. dyl.
genom blåyteangrepp har ej kunnat påvisas, men
värdet nedsattes likväl högst väsentligt genom
missfärg-ningen. B. får ej förekomma på I—III sort av sågat
virke, något på IV och lägre sort, alis ej på prima
pappersmasseved.
B. angriper virket vid fuktig väderlek, således
huvudsakligen på eftersommaren och hösten. God uttorkning
motverkar angrepp. Vid förvaring av sågat virke gäller
det att avpassa uttorkningen, så att blåyteangrepp
förhindras, men uttorkningen får ej drivas så långt, att
sprickbildning uppstår. Tallen är mera mottaglig för B.
än gran. En gammal regel är att ej såga furu i
rötmånaden. Virke, som förvaras i vatten, angripes
ej, och timmermagasinen förläggas därför gärna i
vatten. På senare år har man med framgång
impregnerat (med Dowicide, Santobrite m. fi.) sågat
virke av bättre slag till skydd mot B. Man har
även allt mer anordnat virkestorkning i ugnar.
Å vindfällda träd, som kvarligga i skogen över en
sommar, uppstår vanligen B. Vindfällda träd böra
därför om möjligt tillvaratagas före augusti månad.
Kan detta ej ske, böra åtminstone gagnvirkesträden
barkas och uppläggas för torkning. Till förhindrande
av sprickbildning förekommer, att man täcker med
granris. B. angriper ej levande träd, och man söker
hålla vindfällda träd vid liv över sommaren genom att
avhugga ung. 1/a av kronan för att förminska
avdunstningen. R. L-k.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
