Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cellulosasönderdelning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cellulosasönderdelning -
terna komma de senare till korta, och missväxt
inträder, för så vitt ej jorden blivit kraftigt
kväve-gödslad. (Undantag från denna regel göra
baljväxterna, som ju förmå taga det behövliga kvävet ur
luften.) Ju längre nedbrytningen av cellulosan (och
hemicellulosan) fortskridit, desto mindre är
kvävebehovet från de vid C. verksamma
mikroorganismernas sida. Av denna anledning är torvströ i motsats
till sågspån förträffligt både som
jordförbättringsmedel och gödselströ.
Ang. C. i växtätarnas matsmältningskanal, se
Fodersmältning. N. B-n.
Cellvägg, se Växtcell.
Cement är ett hydrauliskt bindemedel med stor
användning inom byggnadstekniken. Naturligt cement
tillverkas av kalksten innehållande mellan 30—40 %
lera, varvid kalkstenen brännes till sintring samt
males till ett fint pulver.
I Sverige har naturlig C. aldrig kommit till
användning, utan den lerhaltiga kalkstenen användes i stället
för tillverkning av portlandcement.
Portlandcement består huvudsakligen av kalk,
lera, kiselsyra och järnoxid. Dessa råämnen
finpul-veriseras samt blandas noga och brännas till sintring
samt finmalas. Råmaterialerna utgöras i allmänhet
av kalksten och lera, varvid alltid tillses, att den
riktiga kemiska sammansättningen erhålles genom
erforderlig justering.
Tillverkningen kan ske enligt s. k. våta eller torra
metoden. Skillnaden mellan dessa båda
tillverkningssätt består uteslutande däri, att vid den våta metoden
blandas råämnena under vattentillsats. I övrigt är det
gemensamma för båda metoderna: 1) råmaterialernas
finmalning och blandning, 2) bränningen, varvid
ce-mentklinker erhålles samt 3) cementklinkerns
finmalning. Vid de svenska cementfabrikerna användes
vanligen den våta metoden. Sedan råmaterialerna
finmalts och blandats, varvid det s. k. råslammet
erhålles, brännes detta efter behövlig justering i
roterugnar, vilka utgöras av långa, långsamt roterande
cylindriska behållare fodrade med eldfast material.
Ugnen intar en lutande ställning och eldningen sker
med kolpulver från ugnens nedre ända medan
råslammet insläppes från den övre ändan av ugnen.
Råslammet möter vid vandringen genom ugnen allt
högre temperatur. Där temperaturen är högst (1350—
1400° C), sintrar massan till små bollar,
cement-klinker. Vid målningen av klinkern erhålles cementet
som ett grått pulver med en spec. vikt av omkring
3,1. Då cementet blandas med vatten, så att en gröt
erhålles, stelnar denna massa efter någon timme och
antager fast form, vilket kallas bindningen. Denna är
av intresse, eftersom cementet måste sluthanteras,
innan bindningen börjat. Efter bindningen vidtager
- Cement
likaså under inverkan av vatten cementets hårdnande.
Under det att bindning är avslutad efter 3 à 6 timmar,
fortgår hårdnandet under längre tidsperiod och kan
fortsätta under månader och år. Man skiljer på
portlandcement klass B, klass A och slutligen det mest
högvärdiga Special-Portlandcementet.
De svenska cementfabrikernas vanliga kvalitet är
»klass A». Av C:s hållfasthet är draghållfastheten
endast l/io à 1/16 av tryckhållfastheten. Av C.
kräves bl. a., att det skall vara volymbeständigt.
Härmed menar man, att C. vid användningen ej får ändra
volym, svälla eller sönderfalla. Allt C. krymper
emellertid vid hårdnandet och redan hårdnat cement
sväller vid tillförande av fuktighet. Härtill måste
hänsyn tagas vid användandet. Viktigt är även att
C. före användandet lagras på lämpligt sätt, så att
fuktighet ej kommer i kontakt med C.
Alla syror såväl oorganiska som saltsyra,
salpetersyra m. m. eller organiska såsom humussyra,
garvsyra och mjölksyra och vidare organiska oljor
angriper C. Alkalier och klorider med undantag av
magnesiumklorid inverkar ej menligt på C. Cement fräter
bly och zink men verkar rostskyddande på järn.
Förutom portlandcementet tillverkas en del
högvärdiga cementsorter. Av dessa äro särskilt
pansar-cementet, som är särskilt lämpligt för
vattenkonstruktioner, samt aluminatcementet (smältcement) de
vanligaste.
Dessa cementsorter skilja sig beträffande den
kemiska sammansättningen väsentligt från
portlandcementet, och särskilt aluminatcementet bör vid
användandet behandlas med försiktighet och av
sakkunnigt folk.
Av C., sand och vatten erhålles en blandning, som
kallas cementbruk. Sammansättningen rättar sig efter
brukets avsedda användning. Cementbruket användes
sålunda på liknande sätt som kalkbruk till fogmaterial
samt till putsning. Till golvbeläggning (cementgolv)
användes det i stor utsträckning samt till cementvaror
av flera olika slag såsom byggnadssten, takpannor
m. m. Vidare utgör cementbruket
huvudbeståndsdelen i betong.
Den till cementbruk använda sanden skall vara fri
från sådana föroreningar, som kunna skadligt inverka
på C. Vidare bör sanden hava lämplig
kornstorleks-fördelning (gradering) samt vara av god bergart.
Bland skadliga föroreningar, som kunna förekomma i
sanden, äro humusämnen de viktigaste och farligaste.
Dessa bildas i de övre jordlagren genom förbränning
av organiska ämnen, och ha förmågan att under
kortare eller längre tid förhindra cementet att binda och
hårdna. För att undersöka, om humusämnen finnas i
sanden, utföres det s. k. Abrams-Harders
renhetsprovet, varvid sanden tvättas med 3 %-ig natronlut.
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
