Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exteriörbedömning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exteriörbedömning -
är, att korset lutar bakåt. En måttlig lutning bakåt har
föga betydelse, men ett starkt stupande kors är ett
svårt exteriörfel, ty därav följer dålig bakre
benställning och olämplig juverställning. Om korsbenet ligger
högt och korset starkt sluttar åt sidorna, kallar man
korset takformat. Då dess konturer äro mycket starkt
framträdande och muskulaturen svagt utvecklad, talar
man om ett skarpt kors. Ett toppigt kors uppkommer,
då några av korsbenets tornutskott äro mycket långa,
så att de stå upp i en spets. Svansfästet bör jämnt övergå
i korsbenet och svansroten bör ligga i rak linje med
ryggen. Ett högt och grovt svansfäste är ett ganska
vanligt exteriörfel hos våra mjölkraser, men det är
dock närmast att uppfatta som ett skönhetsfel och
har sannolikt icke något inflytande på djurens
egentliga bruksvärde. Lårmuskulaturen bör vara väl
utvecklad och sträcka sig långt ned mot hasen, och
lårets bakre kontur bör bilda en i det närmaste rät
vinkel med rygglinjen. Om lårmuskulaturen är kraftigt
utvecklad upptill men svagt nedtill, så att lårets bakre
kontur blir konvex, brukar man säga att djuret har
grislår.
Extremiteternas ställning och vinkelförhållanden är
hos nötkreaturen icke av lika stor betydelse som hos
hästarna, men till en god exteriör hör dock även en
korrekt benställning. Särskilt hos tjurar lägger man
vid exteriörbedömningen stor vikt vid »ben och gång».
De bakre extremiteternas byggnad och ställning
inverkar på tjurarnas hållbarhet som betäckare. Även
kor måste ofta utgallras på grund av lidanden i
extremiteterna. På framknäets främre sida förekommer
ibland en ansvällning, knäsvamp, som uppstår till
följd av en genom mekanisk åverkan orsakad
vätskeansamling i underhudsbindväven. Detta lidande är
tämligen ofarligt, men en knäsvamp kan dock antaga
sådan storlek, att djurets rörelser därigenom avsevärt
försvåras. Klövspalten bör peka i det närmaste rakt
framåt. Djuren böra bedömas även i rörelse, särskilt
gäller detta avelstjurar. Gången bör vara jämn och
säker med normal benföring. Under gången bör korset
icke nämnvärt höjas eller sänkas och icke heller
svänga åt sidorna. Vid svag förbindelse mellan länd
och kors blir gången vacklande och osäker.
Juvret bör vara symmetriskt utvecklat, d. v. s. de
fyra juverfjärdedelarna böra vara ungefär lika stora.
I allmänhet äro dock de bakre något kraftigare
utvecklade än de främre. Om juvret är anfäst till
kroppen på en liten yta och hänger långt ned, kallar man
det för hängjuver, och då de bakre juverfjärdedelarna
äro mycket starkt utvecklade med långa spenar, medan
de främre äro små med korta spenar, talar man om
getjuver. Om en djup fåra finnes mellan höger och
vänster juverhalva, säger man att juvret är kluvet.
Då en juverfjärdedel är mycket svagt men de övriga
- Exteriörbedömning
fjärdedelarna normalt utvecklade, kan man befara
att kon är trespent. Ibland förekomma övertaliga
spenar, vanligen bakom de normala spenarna. Om de
övertaliga spenarna äro förenade med juverkörtlar, är
detta en nackdel. Blindspenar spela däremot ingen
roll. Juvret bör sträcka sig långt framåt och långt
bakåt, endast en obetydlig fåra bör kunna iakttagas
mellan höger och vänster juverhalva och främre och
bakre mjölkkörtlarna inom samma juverhalva böra
utan gräns övergå i varandra. För att en ko skall kunna
lämna en hög mjölkavkastning, måste hon ha ett stort
juver, ty mjölken bildas kontinuerligt och upplagras i
mjölkgångarna och mjölkcisternen under intervallet
mellan två mjölkningar. Juvrets prestationsförmåga
beror dock icke endast på storleken utan även på
vävnadernas kvalitet. Ett »köttjuver« (se Juver) uppbygges
till stor del av bindväv och fettvävnad, och det har
efter urmjölkningen ungefär samma storlek som fore
densamma. Ett »körteljuver» återigen består
huvudsakligen av körtelvävnad och utförsgångar och efter
urmjölkningen faller det samman som en »tom handske».
Spenarna böra vara lagom stora och av cylindrisk
form samt peka rakt nedåt. Maskinmjölkning har en
viss tendens att framkalla klubbformade spenar, vilka
äro tjockare nedtill än upptill. Spenarna böra ha en
mjuk, fin hud samt vara fria från vårtor och sårnader.
En trång spenkanal med mycket kraftig slutning av
ringmuskeln gör korna hårdmjölkade; slapphet hos
nämnda muskel medför, att mjölken självrinner då
juvret är fullt.
Mjölktecken. Sedan gammalt har man angivit vissa
kännetecken, som skulle vara typiska för goda
mjölkkor. Hit räknas i främsta rummet ett stort och väl
utvecklat körteljuver samt stora, slingrande
mjölkådror. Mjölkådrornas utveckling är dock icke ett
absolut pålitligt mjölktecken, även om i allmänhet goda
mjölkkor ha stora, slingrande mjölkådror. (Se Juver.)
Med mjölkspegel förstår man den hudyta mellan juvret
och blygden, där håren äro uppåtriktade. Mjölkspegeln
har i och för sig naturligtvis ingenting med
mjölksekretionen att göra, men en bred och väl utvecklad
mjölkspegel sammanhänger i regel med en bred bakdel och
ett stort juver, vilka egenskaper äro av betydelse för
mjölkavkastningsförmågan. Som kännetecken för
den goda mjölkkon har man även angivit en långsträckt
kropp, som ökar i djup och bredd bakåt, öppna och
markerade kroppsformer samt en tunn och fin hud.
E. av får. Även här kan man skilja mellan tre
produktionstyper: Köttraser, som karakteriseras av en
rektangulär kroppsbyggnad med kort hals, bred rygg
och länd, stark revbensvälvning, brett och
muskelfyllt kors samt ett väl utvecklat lårparti. Ullraserna,
som ha en mera spenslig kroppsbyggnad med ett
smalt bröst, smal rygg och länd och tunna lår, men
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
