Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Exteriörbedömning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exteriörbedömning
Extremiteter
producera en fin ull, och mjölktypen, representerad av
ostfriesiska mjölkfåret, som är storvuxet med öppna
kroppsformer och ett stort juver.
Inom den svenska fårskötseln är köttproduktionen
viktigast och ullproduktionen kommer i andra rummet.
Mjölken tages i anspråk endast av lammen och
användas i regel icke direkt till människoföda. Vid
granskning av fårens kroppsbyggnad fäster man sig vid
deras värde som slaktdjur. Det räcker därvid icke att
granska djuren på avstånd, särskilt om de ha lång
ull, utan man måste med händerna undersöka de
olika kroppspartiernas byggnad; bröstets djup och
bredd, ryggens, ländens och korsets bredd och
muskel-fvllnad samt muskelutvecklingen i lårpartiet.
Ullbedömning (se Ull). Den bästa ullen finnes på
kroppens sidor, medan ullen på halsen och låren är av
sämre beskaffenhet. Den sämsta ullen förekommer på
huvudet och extremiteterna samt undertill på buken.
Vid granskning av ullen på det levande djuret
undersöker man stapelbyggnaden, ullhårens finhet och
utseende, förekomsten av man- och dödhår etc. genom
att med händerna dela ullstaplarna från varandra, så
att man kan se ullen utefter hela dess längd ända ned
till huden. Detta bör ske på bog, sida och lår. Vidare
undersökes bevuxenheten, vilken i hög grad är en
rasegenskap. Cheviotfåren sakna ull på huvudet samt
på extremiteterna nedanför framknä och has, medan
oxforddownfåren äro mer eller mindre starkt
ullbevuxna även på dessa kroppsdelar. På buken bör ullen
alltid vara väl utvecklad. Det är fördelaktigt att ullens
kvalitet och utveckling visar största möjliga jämnhet
vid jämförelse mellan olika kroppsdelar.
E. av svin. Svinen hållas endast för produktion av
fläsk. I vårt land produceras numera uteslutande
baconsvin (se Bacon). Baconsvinen säljas till slakt vid
omkring 90 kg levande vikt. En typisk bacongris har
följande egenskaper: Huvud, extremiteter och
bogparti skola vara smäckra. Ett grovt bogparti är ett
Bogpar1ie1
Habert_
Huvudei-
Benen
Ftijqg och länd Konel
Brfoiei Duken
-Jhinhan
(tdrei)
Benen
3idan
Exteriörbedömning. Fig. 3. De olika exteriörpartierna
hos svin.
mycket stort fel, ty bogfläsket betalas med betydligt
lägre pris pr kg än sidan och skinkan. Sidorna böra
vara långa, ju längre desto bättre, samt relativt grunda.
Det är viktigt, att bukfläsket är fast och tämligen
tjockt; och detta uppnås endast vid en relativt grund
sida och en rak undre linje. Hos djupa svin med stor
buk är bukfläsket i allmänhet tunt och slankigt. Rygg
och länd skola vara relativt smala. I en bred rygg sker
alltför stark fettansättning för att tillfredsställa
konsumenternas fordringar på ett förstklassigt bacon, vilket
skall ha en stark muskelutveckling men ringa
fettbe-lastning. Skinkorna (kors och lår) skola vara fylliga och
välformade samt sträcka sig långt ned mot hasen. I
strävan efter denna utpräglade bacontyp bör man
dock undvika djur, vilka ha en synbart svag
kroppskonstitution, äro mycket högbenta och ha ett extremt
dåligt bröstdjup. Huvudets och öronens form är till
stor del en rasegenskap. De svenska lantrassvinen ha
ett ganska långt och spetsigt tryne samt stora hängande
öron, medan svin av den stora engelska rasen ha ett
kortare och mera vinkelböjt tryne samt
upprättstående öron.
Avelsdjur böra ha en kraftig kroppsbyggnad på
samma gång, som de överensstämma med den moderna
bacontypen. Hårremmen skall vara väl utvecklad och
huden ej alltför tunn. Extremiteterna skola vara
väl-ställda och ha nödig styrka för att bära upp djuren.
Särskilt hos fargalten är det viktigt, att de bakre
extremiteterna äro starka på grund av den stora
påfrestningen vid betäckningarna. Vanliga exteriörfel äro
alltför långa och veka kotor. Även branta, stela kotor
förekomma dock och kunna minska fargaltens
tjänstduglighet. Hos ett avelsdjur granskar man antalet
spenar. Både fargaltar och suggor böra ha minst 12 och
helst 14 symmetriskt placerade och normalt utvecklade
spenar. Ibland förekommer s. k. »spenband» på en eller
flera spenar, och spenarna kunna därigenom bli
fullständigt obrukbara. I. J-n.
Exteriörlära behandlar djurens kroppsbyggnad i den
mån densamma avspeglar sig i deras vttre form, och
dess uppgift är att utreda, hur man på grundval av
exteriört iakttagbara eller mätbara egenskaper skall
kunna bedöma djurens värde för ett visst ändamål.
Kroppsformen bestämmes huvudsakligen av skelettets
och muskulaturens utveckling samt av de mot varandra
ledande skelettdelarnas vinkelförhållanden. En god
kunskap inom motsvarande delar av djuranatomien är
därför nödvändig förstudium av E., och då man med
ledning av kroppens yttre form försöker sluta sig till
vissa organs funktioner, äro även kunskaper i fysiologi
erforderliga för dess praktiska tillämpning. I. J-n.
Extremiteter, se Exteriörbedömning.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
