Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flottning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flottning -
och sorteringsverk, 64 % på arbetskostnader samt
övriga 14 % på ersättningar för flottningsskador,
förvaltning m. m. F. sysselsatte 1933—1937 årligen 44 360
arbetare och 338 personer i förvaltningen.
För en framgångsrik F. krävas betydande
rensningsarbeten och flottledsbyggnader. Flodfåran måste
rensas, vattentillgången regleras genom dammar, virket
ledas förbi svåra fall och forsar genom rännor eller
styrdammar, stränderna och anläggningar utefter
flottleden skyddas.
Dammarna läggas vanligen vid utloppet av sjöar,
vilka få tjäna som vattenmagasin. Dammarna måste
Flottning. I lugnvatten ledes flottgodset mellan
bommar.
läggas på säker och tät grund, så att vatten ej kan
tränga igenom. De timras av kärnfullt virke eller
uppföras av sten eller betong. På ömse sidor om
slussöppningen byggas dammkistorna. Genom i slussöppningen
anbringade luckor regleras tillsläppningen av vatten
till den nedanför liggande flottleden.
I ett vattendrag skiljer man med hänsyn till
lutningsförhållandena på forsar, stryckor, sel och
spakvatten. Börsarna äro för F. ofta besvärande. Vanligen
får man spränga bort större hindrande stenar och rensa
botten. Äro forsarna alltför oländiga, föredrager man
att leda flottgodset i en ränna, som förr gjordes av
trävirke, men numera av mera varaktigt material
(sten, plåt, betong). Rännor äro ofta även förbundna
med dammar. Nedanför forsarna förekomma ofta
bak-idor (edor, avor), där vattnet har en cirklande rörelse.
Flottgodset ledes förbi dessa genom sten- eller riskistor.
I stryckorna har vattnet mindre hastighet än i
forsarna. De bli föremål för bottenrensning, varjämte
strömfåran ibland sammantränges medels riskistor och
ledväggär.
I sel och lugnvatten utläggas bomledningar eller
uppföras strandskoningar för att hindra virket att
tränga upp på de vanligen låga stränderna.
- Flottning
Virkets fördelning mellan olika virkesägare sker vid
skiljeställen, där sorteringsverk eller skiljen äro
anordnade.
Över sjöar och spakvatten framdrives virket genom
spelanordningar eller bogsering. Ofta anordnas spel
på större flatbottnade båtar eller på spelflottar. Över
större sjöar bogseras virket med maskin- eller
motordrivna båtar. Virkespartierna samlas då inom
ringbommar eller länsor.
F. kräver stor vattentillgång, särskilt i de mindre
vattendragen, varför den igångsättes, så snart
snösmältningen lider mot sitt slut. Vattnet har då samlats
i dammarna. Virket framsläppes i lämpligt avpassad
mängd, så att det framflyter jämnt och brötar ej bildas.
Utefter stränderna utposteras manskap, som med
hakar håller virket från stränderna. Om brötbildning
uppstår, avbrytes tillsläppningen, tills hindret
avlägsnats.
Sedan virket framkommit till de stora älvarna, kan
flottningen fortgå hela sommaren. Virkets uthållning
från stränderna överlåtes ofta på ackord åt ortsfolk,
och det egentliga flottningsmanskapets arbete består
i lossning av »brötar», uttagande av virke ur bakidor
samt ombesörjande av sladdningen (rumpningen eller
slutrensningen av virke, som stannat utefter stränderna).
För att vid skiljena kunna fördela virket på de olika
ägarna åsättes detta märken av olika slag. Utom
ägaremärken förekomma ofta kontrollmärken, som
större virkesägare använda för olika
awerkningsom-råden eller förvaltningar, samt kvalitetsmärken till
underlättande av postningen vid försågning.
Utom den lösflottning, som förekommer i rinnande
vatten och framförande av virke i ringbom,
transporteras virke i fasta flottar av olika typer, såsom mosor,
stöddragna eller korsdragna flottar. För havsflottning,
som även bedrives i stor utsträckning, kräves givetvis
särskilt starkt hopfogade flottar.
Vid lösflottning på längre sträckor får man alltid
beräkna en viss förlust genom virkets sjunkning.
Denna är väsentligt olika i olika trakter av landet. Det
frodvuxna virket har större sjunkningsprocent än det
senvuxna. Då man i Norrlandsälvarna räknar med en
sjunkningsprocent för timmer av 1 à 2 %, kan den i
sydsvenska vattendrag uppgå till 6 à 7 % eller mera.
Kort och klent virke har i regel större förlustsiffra
genom sjunkning än långt och grovt. För massaved och
props brukar beräknas 3—5 %. Rötskadat virke
(kolved) har särskilt hög sjunkningsprocent, ända upp till
10 %. För att minska sjunkningsrisken bör frodvuxet
virke helst ströläggas en tid före flottningen för att
torka något.
En del försök hava gjorts att flotta lövvirke, särskilt
björk, men det har endast lyckats på kortare sträckor
och förekommer i ringa omfattning.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
